1Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
1¿SACARAS tú al leviathán con el anzuelo, O con la cuerda que le echares en su lengua?
2Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
2¿Pondrás tú garfio en sus narices, Y horadarás con espinas su quijada?
3Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
3¿Multiplicará él ruegos para contigo? ¿Hablaráte él lisonjas?
4Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
4¿Hará concierto contigo Para que lo tomes por siervo perpetuo?
5Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
5¿Jugarás tú con él como con pájaro, O lo atarás para tus niñas?
6Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
6¿Harán de él banquete los compañeros? ¿Partiránlo entre los mercaderes?
7Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
7¿Cortarás tú con cuchillo su cuero, O con asta de pescadores su cabeza?
8Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
8Pon tu mano sobre él; Te acordarás de la batalla, y nunca más tornarás.
9När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
9He aquí que la esperanza acerca de él será burlada; Porque aun á su sola vista se desmayarán.
10Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
10Nadie hay tan osado que lo despierte: ¿Quién pues podrá estar delante de mí?
11Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
11¿Quién me ha anticipado, para que yo restituya? Todo lo que hay debajo del cielo es mío.
12Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
12Yo no callaré sus miembros, Ni lo de sus fuerzas y la gracia de su disposición.
13På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
13¿Quién descubrirá la delantera de su vestidura? ¿Quién se llegará á él con freno doble?
14Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
14¿Quién abrirá las puertas de su rostro? Los órdenes de sus dientes espantan.
15Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
15La gloria de su vestido son escudos fuertes, Cerrados entre sí estrechamente.
16När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
16El uno se junta con el otro, Que viento no entra entre ellos.
17Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
17Pegado está el uno con el otro, Están trabados entre sí, que no se pueden apartar.
18Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
18Con sus estornudos encienden lumbre, Y sus ojos son como los párpados del alba.
19Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
19De su boca salen hachas de fuego, Centellas de fuego proceden.
20ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
20De sus narices sale humo, Como de una olla ó caldero que hierve.
21På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
21Su aliento enciende los carbones, Y de su boca sale llama.
22Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
22En su cerviz mora la fortaleza, Y espárcese el desaliento delante de él.
23Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
23Las partes momias de su carne están apretadas: Están en él firmes, y no se mueven.
24Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
24Su corazón es firme como una piedra, Y fuerte como la muela de abajo.
25På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
25De su grandeza tienen temor los fuertes, Y á causa de su desfallecimiento hacen por purificarse.
26Cuando alguno lo alcanzare, ni espada, Ni lanza, ni dardo, ni coselete durará.
27El hierro estima por pajas, Y el acero por leño podrido.
28Saeta no le hace huir; Las piedras de honda se le tornan aristas.
29Tiene toda arma por hojarascas, Y del blandir de la pica se burla.
30Por debajo tiene agudas conchas; Imprime su agudez en el suelo.
31Hace hervir como una olla la profunda mar, Y tórnala como una olla de ungüento.
32En pos de sí hace resplandecer la senda, Que parece que la mar es cana.
33No hay sobre la tierra su semejante, Hecho para nada temer.
34Menosprecia toda cosa alta: Es rey sobre todos los soberbios.