1Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?
1¿POR qué se amotinan las gentes, Y los pueblos piensan vanidad?
2Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:
2Estarán los reyes de la tierra, Y príncipes consultarán unidos Contra Jehová, y contra su ungido, diciendo:
3»Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»
3Rompamos sus coyundas, Y echemos de nosotros sus cuerdas.
4Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.
4El que mora en los cielos se reirá; El Señor se burlará de ellos.
5Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:
5Entonces hablará á ellos en su furor, Y turbarálos con su ira.
6»Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»
6Yo empero he puesto mi rey Sobre Sión, monte de mi santidad.
7Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.
7Yo publicaré el decreto: Jehová me ha dicho: Mi hijo eres tú; Yo te engendré hoy.
8Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.
8Pídeme, y te daré por heredad las gentes, Y por posesión tuya los términos de la tierra.
9Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»
9Quebrantarlos has con vara de hierro: Como vaso de alfarero los desmenuzarás.
10Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.
10Y ahora, reyes, entended: Admitid corrección, jueces de la tierra.
11Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.
11Servid á Jehová con temor, Y alegraos con temblor.
12Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.
12Besad al Hijo, porque no se enoje, y perezcáis en el camino, Cuando se encendiere un poco su furor. Bienaventurados todos los que en él confían.