1I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.
1 Waato boro fo go no, Ramatim-Zofim boro no, Ifraymu tondey laabu haray wane. A maa ga ti Elkana, Yeroham ize, Elihu ize, Tohu ize, Zuf ize, Ifraymu dumi no.
2Han hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna. Och Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.
2 A gonda wande hinka. Afa maa Hannatu, afa mo maa Penina. Penina gonda izeyaŋ, amma Hannatu wo sinda ize.
3Den mannen begav sig år efter år upp från sin stad för att tillbedja och offra åt HERREN Sebaot i Silo, där Elis båda söner, Hofni och Pinehas, då voro HERRENS präster.
3 Bora din binde, jiiri kulu a ga tun nga kwaara ka koy Silo, zama nga ma sududu Rabbi Kundeykoyo se, nga ma sargay te mo. Eli ize hinka din mo, Hofni nda Fineyas, Rabbi alfagayaŋ no, i go noodin.
4En dag offrade nu Elkana. Och han plägade giva sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin andel av offret;
4 Waato kaŋ Elkana zaaro bare ka kaa kaŋ a ga sargay te, a na nga wando Penina nda nga ize arey da ize wayey kulu no baayaŋ.
5men åt Hanna gav han då en dubbelt så stor andel, ty han hade Hanna kär, fastän HERREN hade gjort henne ofruktsam.
5 Amma a na Hannatu no baa hinka, zama a ga ba Hannatu. Amma Rabbi n'a gunda daabu.
6Men hennes medtävlerska plägade, för att väcka hennes vrede, mycket retas med henne, därför att HERREN hade gjort henne ofruktsam.
6 A wayco mo ga dond'a gumo, a go g'a dukurandi zama Rabbi n'a hay-tuwo daabu.
7För vart år, så ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus, gjorde han på samma sätt, och den andra retades då med henne på samma sätt. Och nu grät hon och åt intet.
7 Kaŋ albora goono ga woodin te jiiri ka kaa jiiri, saaya kulu kaŋ Hannatu ga koy Rabbi windo do, wayco ga soobay ka dond'a k'a dukurandi. Woodin se no Hannatu soobay ka hẽ, hal a wangu ka ŋwa.
8Då sade hennes man Elkana till henne: »Hanna, varför gråter du? Varför äter du icke? Varför är du så sorgsen? Är jag icke mer för dig än tio söner?
8 A kurnyo Elkana mo ne a se: «Hay, nin Hannatu, ifo se no ni goono ga hẽ? Ifo se no ni ga wangu ka ŋwa mo? Wala ifo se no ni bina sara? Manti ay bisa ni se baa ize alboro way?»
9En gång när de hade ätit och druckit i Silo hände sig, medan prästen Eli satt på sin stol vid dörren till HERRENS tempel, att Hanna stod upp
9 Waato kaŋ i ŋwa, i haŋ ka ban Silo ra, kala Hannatu tun. Saaya din binde Eli go noodin kaŋ ga ti alfaga* beero. A goono ga goro nga goray haro boŋ Rabbi windi bundu sintina gaa haray.
10och i sin djupa bedrövelse begynte bedja till HERREN under bitter gråt.
10 Hannatu gonda bine saray, a na adduwa te Rabbi gaa, a hẽ mo da hẽeni konno.
11Och hon gjorde ett löfte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.»
11 A binde na sarti sambu ka ne: «Ya Rabbi, Kundeykoyo, da ni yadda ka ay, ni koŋŋa kankamo wo guna, ma fongu ay gaa, ma si dinya ay, ni koŋŋa gaa mo, amma ma ni koŋŋa no ize aru. Ay mo kala ay m'a no Rabbi se, izo fundo me muudu. A si cabu mo hal abada.»
12När hon nu länge så bad inför HERREN och Eli därvid gav akt på hennes mun
12 A ciya binde, waato kaŋ a go noodin, a go ga adduwa Rabbi jine, kala Eli na laakal ye a meyo gaa.
13-- Hanna talade nämligen i sitt hjärta; allenast hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke -- då trodde Eli att hon var drucken.
13 Hannatu mo, nga bina ra haray no a goono ga salaŋ, kal a meyo kaŋ ga nyooti kayna, amma boro si maa a jinda. Woodin se no Eli tammahã kaŋ a bugu no.
14Därför sade Eli till henne: »Huru länge skall du bete dig såsom en drucken? Laga så, att ruset går av dig.»
14 Eli ne a se mo: «Waati fo no ni ga ni buguyaŋo naŋ? Ma ni duvaŋo* hibandi ka kaa ni gaa.»
15Men Hanna svarade och sade: »Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men jag utgöt nu min själ för HERREN.
15 Hannatu tu ka ne: «Manti yaadin no, ay jine bora. Ay ya wayboro no kaŋ gonda bine saray biya. Ay mana duvan wala baji dumi kulu haŋ, amma ay goono g'ay fundo soogu no Rabbi jine.
16Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala ända till denna stund.»
16 Ma si ni koŋŋa himandi wayboro laalo, zama ay bine sara nd'ay fantayaŋo ra no ay goono ga salaŋ hala ka kaa sohõ.»
17Då svarade Eli och sade: »Gå i frid. Israels Gud skall giva dig vad du har utbett dig av honom.»
17 Gaa no Eli tu ka ne: «To, koy day sohõ kay, baani ra. Israyla* Irikoyo mo ma ni no ni ŋwaara kaŋ ni ŋwaaray a gaa din.»
18Hon sade: »Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon.» Så gick kvinnan sin väg och fick sig mat, och hon såg sedan icke mer så sorgsen ut.
18 Hannatu ne: «Naŋ ay, ni koŋŋa ma du gaakuri ni jine.» Waybora binde na nga fonda gana ka koy. A ŋwa, a moyduma mana ye ka bine saray alhaali cabe koyne.
19Bittida följande morgon, sedan de hade tillbett inför HERREN, vände de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana kände sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne,
19 I tun za susubay ka sududu Rabbi jine, gaa no i bare ka kaa ngey kwaara Rama. Elkana nda nga wande Hannatu binde margu, Rabbi mo fongu a gaa.
20Och Hanna blev havande och födde en son, när tiden hade gått om; denne gav hon namnet Samuel, »ty», sade hon, »av HERREN har jag utbett mig honom.»
20 I go no mo yaadin, saaya kaŋ jirbey to, kala Hannatu te gunde. A na ize alboro hay k'a maa daŋ Samuwila, ka ne: «Zama ay n'a ŋwaaray Rabbi gaa no.»
21När sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp för att offra åt HERREN sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer,
21 Bora din, Elkana fatta, nga nda nga windo kulu a banda, zama ngey ma koy ka jiiri kulu sarga te k'a sarto toonandi mo Rabbi se.
22gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: »Jag vill vänta, till dess att gossen har blivit avvand, då skall jag föra honom med mig, för att han må ställas fram inför HERRENS ansikte och sedan stanna där för alltid.»
22 Amma Hannatu mana koy zama a ne nga kurnyo se: «Da arwaso fun wa, gaa no ay ga kond'a zama a ma bangay Rabbi jine, a ma goro noodin mo hal abada.»
23Hennes man Elkana sade till henne: »Gör vad du finner för gott; stanna, till dess du har avvant honom; må HERREN allenast uppfylla sitt ord.» Så stannade då hustrun hemma och gav sin son di, till dess hon skulle avvänja honom.
23 A kurnyo Elkana ne a se: «Te haŋ kaŋ ni ga ba ni bina ra. Ma goro hala ni m'a kaa wa. Kala day Rabbi ma nga sanno daahirandi.» Nga din, waybora binde goro ka nga izo naanandi, kal a n'a kaa wa.
24Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig ditupp, jämte tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel; så förde hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var ännu helt ung.
24 Waato kaŋ a n'a kaa wa binde, a n'a sambu nga banda, da haw hinza, da hamni muudu fo, da duvan humbur fo. A kande Samuwila kala Rabbi windo do Silo ra. Arwaso mo go zanka kayna.
25Och de slaktade tjuren och förde så gossen fram till Eli.
25 I na haw fo wi, i kande arwaso Eli do mo.
26Och hon sade: »Hör mig, min herre; så sant du lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.
26 Waybora ne: «Ya ay jine bora, ay ze da ni fundo, ya ay jine bora, ay no ga ti waybora kaŋ kay ni do ne, ay go ga adduwa Rabbi gaa.
27Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad mig av honom.
27 Arwaso wo se no ay na adduwa din te. Rabbi n'ay no ay ŋwaara kaŋ ay ŋwaaray a gaa.
28Därför vill ock jag nu giva honom tillbaka åt HERREN; så länge han lever, skall han vara given åt HERREN.» Och de tillbådo där HERREN.
28 Woodin se no ay mo n'a no Rabbi se. I n'a no Rabbi se a fundo me muudu.» Noodin mo i sududu Rabbi se.