1När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor, som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra fruktkakor och en vinlägel.
1 Waato kaŋ cine Dawda kaaru hal a bisa tudo boŋ kayna, kala Ziba, Mefiboset bannya go, a kubay da Dawda. A kande farka hinka nda ngey jejey, buuru kunkuni zangu hinka go farkayey boŋ, da reyzin* fafa zangu fo, da kaydiya ŋwaari ize yaŋ mo zangu, da duvan* humbur fo.
2Då sade konungen till Siba: »Vad vill du med detta?» Siba svarade: »Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och vinet skola de törstande hava att dricka i öknen.»
2 Bonkoono mo ne Ziba se: «Ifo no ga ti ni miila nda jarawey wo?» Ziba mo ne: «Farkayey zama bonkoono almayaaley ma kaaru, buuro da kaydiya ŋwaari izey mo arwasey se, i ma ŋwa, duvan mo borey kaŋ yaŋ lakaw saajo ra se, i ma haŋ.»
3Konungen sade: »Men var är din herres son?» Siba svarade konungen: »Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: 'Nu skall Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'»
3 Bonkoono ne: «Man ni koyo ize aro binde?» Ziba ne bonkoono se: «A go Urusalima ga goro, zama a goono ga ne hunkuna Israyla dumo g'a baabo koytara yeti a se.»
4Då sade konungen till Siba: »Se, allt vad Mefiboset äger skall vara ditt.» Siba svarade: »Jag faller ned för dig; låt mig finna nåd för dina ögon, min herre konung.»
4 Waato din gaa bonkoono ne Ziba se: «Guna, hay kulu kaŋ go Mefiboset kambe ra, kulu ni wane no.» Ziba mo ne: «Ay ga sombu ni jine. Ya koyo ay bonkoono, naŋ ay ma du gaakuri ni jine.»
5När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då trädde därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette Simei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser.
5 Waato din gaa bonkoono Dawda kaa ka to Ba-Hurim. Kala Sawulu dumey ra boro fo go no kaŋ maa Simey, Gera ize fatta. A fattanta mo a ga kaa, a ga wow.
6Och han kastade stenar på David och på alla konung Davids tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne, både till höger och till vänster.
6 Kal a to hal a na Dawda nda Dawda tamey kulu catu nda tondiyaŋ, jama kulu nda wongu borey kaŋ yaŋ go ce gaa, bonkoono kambe ŋwaaro da kambe wow gaa.
7Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: »Bort, bort, du blodsman, du ogärningsman!
7 Haŋ kaŋ Simey ci waati kaŋ a go ga wowo te, nga neeya: «Fun noodin, fun noodin, nin kuri bora, boro yaamo wo!
8HERREN låter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka över dig, du som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu konungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i den olycka du förtjänade, ty en blodsman är du.»
8 Rabbi na Sawulu dumo kuri alhakko kulu bare ka ye ni boŋ, nga kaŋ ni goono ga may a nango ra. Rabbi mo na mayra kulu daŋ ni izo Absalom kambe ra. A go mo, ni zamba ra i na ni ŋwa, zama ni ya kuri boro no.»
9Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: »Varför skall den döda hunden där få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom.»
9 Noodin binde Zeruwiya ize Abisay ne bonkoono se: «Ifo se no hansi buuko wo ga koyo ay bonkoono wow? Ay ga ni ŋwaaray, ma yadda ay se ay ma daŋandi k'a boŋo dagu a se.»
10Men konungen svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas söner? Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudit honom att förbanna David, vem törs då fråga: 'Varför gör du så?'
10 Bonkoono ne: «Ya araŋ Zeruwiya izey, ifo k'ay zaa da araŋ? Za kaŋ a goono ga wow, Rabbi mo ne a se a ma Dawda wow no. To, may no ga ne: ‹Ifo se no ni goono ga woodin te?› »
11Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina tjänare: »Min son, han som har utgått från mitt eget liv, står mig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då denne benjaminit! Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN har befallt honom det.
11 Dawda ne Abisay nda nga tamey kulu mo se: «Ay izo kaŋ ay hay, a go g'ay fundo ceeci, sanku fa Benyamin boro wo binde? Wa fay d'a. Naŋ a ma wow, zama Rabbi no ka salaŋ a se.
12Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN åter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i dag uttalas över mig.»
12 Hambara Irikoy ga guna ka di taali kaŋ i goono ga te ay se. Rabbi mo ma bana ay se da gomni, wowo kaŋ a te ay se hunkuna sabbay se.»
13Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gick längs utmed berget, jämsides med honom, och for ut i förbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsides med honom.
13 Yaadin no Dawda nda nga alborey kulu na fonda gana nd'a. Simey mo casu tudo zumbanta kambo gaa, a ga dira, a ga wow. A goono g'a catu nda tondiyaŋ, ka laabu say-say.
14När så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit till Ajefim, rastade han där.
14 Bonkoono da borey kulu kaŋ yaŋ go a banda mo kaa da farga. A binde fulanzam noodin.
15Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till Jerusalem; han hade då också Ahitofel med sig.
15 Kala Absalom da Israyla jama alborey kulu furo Urusalima ra. Ahitofel mo go a banda.
16När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husai till Absalom: »Leve konungen! Leve konungen!»
16 A ciya mo waato kaŋ Husay Arcita bora, kaŋ ga ti Dawda cora kaa Absalom do, kala Husay ne Absalom se: «Irikoy ma bonkoono no aloomar! Irikoy ma bonkoono no aloomar!»
17Absalom sade till Husai: »Är det så du visar din kärlek mot din vän? Varför har du icke följt med din vän?»
17 Absalom mo ne Husay se: «Ni gomno nooya ni cora _Dawda|_ se? Ifo se no ni mana koy ni cora banda?»
18Husai svarade Absalom: »Nej, den som HERREN och detta folk och alla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos honom vill jag stanna.
18 Husay ne Absalom se: «Manti yaadin no, amma boro kaŋ Rabbi da jama wo da Israyla jama alborey kulu suuban, ay mo, ay ga ciya a wane. A banda mo no ay ga goro.»
19Och dessutom, vilken bör jag tjäna? Bör jag icke tjäna inför hans son? Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jag ock göra det inför dig.»
19 A ne koyne: «May se no a ga hima ay ma may? Manti a izo do haray no bo? Danga mate kaŋ ay may d'a ni baaba jine, yaadin no ay ga goro nd'a ni jine mo.»
20Och Absalom sade till Ahitofel: »Given nu ett råd om vad vi skola göra.»
20 Gaa no Absalom ne Ahitofel se: «Kala ni ma ni saawara no, haŋ kaŋ ga hima iri ma te.»
21Ahitofel sade till Absalom: »Gå in till din faders bihustrur, som han har lämnat kvar för att vakta huset. Då får hela Israel höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och så styrkes modet hos alla dem som hålla med dig.
21 Ahitofel mo ne Absalom se: «Kala ni ma margu nda ni baabo wahayey kaŋ yaŋ a naŋ windi batuyaŋ se. Israyla kulu ga maa baaru kaŋ ni ciya fanta hari ni baaba se. Waato din gaa no borey kaŋ yaŋ go ni banda kulu kambey ga te gaabi.»
22Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och så gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels ögon.
22 I na tanda fo te Absalom se fu cinaro boŋ, jidan bisa boŋ. Absalom mo margu nda nga baabo wahayey, Israyla kulu jine.
23Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycket som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd av Ahitofel både för David och för Absalom.
23 Ahitofel saawara binde kaŋ a saaware jirbey din ra, danga day boro kaŋ na Irikoy sanno hã. Yaadin no Ahitofel saaware kulu bara Dawda nda Absalom kulu se.