¹Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds våld. Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något förut; allt kan förestå henne.

¹ Woodin kulu, ay n'a daŋ ay bina ra, hal ay m'a fintal, sanda adilantey, da laakalkooney, da ngey goyey kulu, i go Irikoy kambe ra. Da baakasinay no wala konnari no, boro si bay hay kulu kaŋ go ni jine.

²Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren, den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja.

² Guna, borey kulu koddoru folloŋ no i se. Adilantey da boro laaley, i mana fay -- boro hanno, da hanante, da ziibante, da boro kaŋ ga sargay te, da boro kaŋ s'a te. Boro hanno da zunubikooni, i mana fay. Boro kaŋ ga ze ga hima boro kaŋ ga humburu zeyaŋ.

³Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går alla lika. Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska, och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan måste de ned bland de döda.

³ Hari laalo kaŋ ga furo hay kulu kaŋ i ga te beena cire ra, nga neeya: borey kulu koddoru folloŋ no i se. Woodin banda, Adam-izey biney to da laala, follokomtaray mo go i boŋey ra i fundey me muudu kulu. Kokor banda mo, i ga koy buukoy do.

⁴För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon.

⁴ Boro kaŋ nga nda fundikooney go care banda, beeje go a jine, zama hansi fundikooni bisa muusu beeri buuko.

⁵Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten.

⁵ Zama fundikooney ga bay kaŋ ngey ga bu, Amma buukoy si hay kulu bay. I sinda alhakku mo kaŋ cindi, Zama borey si ye ka fongu i gaa koyne.

⁶Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.

⁶ Daahir, i baakasinay, d'i konnari, D'i anniya, sohõ i ban. I si ye ka du baa mo hay kulu ra Kaŋ i go ga te beena cire.

⁷Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör.

⁷ Ma ni diraw te ka ni ŋwaaro ŋwa da farhã. Ma ni duvaŋo* haŋ da bine kaani, Zama Irikoy yadda ka ni goyo ta.

⁸Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på ditt huvud.

⁸ Ni bankaaray ma kwaaray waati kulu, Ni boŋo mo ma si jaŋ ji.

⁹Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja, under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i livet vid den möda som du gör dig under solen.

⁹ Ma goro nda bine kaani, nin da ni wando kaŋ ni ga ba, ni fundi jirbi yaamey kulu ra, kaŋ yaŋ i na ni no beena cire, zama ni baa no ni goray yaamo kulu ra, da ni goyo kaŋ ni ga te beena cire ra mo.

¹⁰Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.

¹⁰ Goy kulu kaŋ ni kambe gar, kala ni m'a te da ni anniya kulu, zama goy fo kulu, wala dabari, wala bayray, wala laakal si no noodin Alaahara, naŋ kaŋ ni go ga koy.

¹¹Ytterligare såg jag under solen att det icke beror av de snabba huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet.

¹¹ Ay ye ka guna koyne, Ay di kaŋ beena cire yonay wo, Manti boro kaŋ ga waasu no g'a ŋwa. Wongu mo, manti gaabikooni wane no. }waari mo, manti laakalkooni wane no, Arzaka mo, manti bayraykooni wane no, Gaakuri mo, manti goney hinne wane no, Zama alwaati nda bonkaanay ga kaa i kulu gaa.

¹²Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människornas barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.

¹² Zama boro si nga alwaato bay. Danga hamisa kaŋ i ga di taaru laalo ra, Wala curoyaŋ kaŋ i ga di hirrimi ra, Yaadin no i ga Adam-izey di alwaati laalo kaŋ ga gum i boŋ din ra.

¹³Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort:

¹³ Ay di laakal fo mo beena cire ya-cine, hari bambata mo no ay do.

¹⁴Det fanns en liten stad med få invånare, och mot den kom en stor konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den.

¹⁴ Kwaara kayna fo go no kaŋ boro ciraariyaŋ no a ra. Kala bonkooni fo kande soojeyaŋ k'a windi, a na cinari beeriyaŋ mo sinji a se.

¹⁵Men därinne fanns en fattig man som var vis; och denne räddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på denne fattige man.

¹⁵ Amma a ra i na talka laakalkooni fo gar. Nga mo, a laakalo do a na kwaara faaba. Kulu nda yaadin, a sinda boro kulu kaŋ ga fongu talka din gaa.

¹⁶Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda.

¹⁶ Gaa no ay ne: «Laakal wo, a bisa gaabi nafa.» Kulu nda yaadin, i ga donda talka laakal, i si maa a sanney se mo.

¹⁷De vises ord, om de ock höras helt stilla, äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste.

¹⁷ Laakalkooney sanney kaŋ i ga maa dangayyaŋ ra bisa jine boro kaatiyaŋ saamey game ra.

¹⁸Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.

¹⁸ Laakal ga bisa wongu jinay albarka, Amma zunubikooni folloŋ ga hari hanno boobo halaci.