1Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade välsignat Abraham i alla stycken.
1 Ibrahim zeen, a gay nga jirbey ra gumo. Irikoy na Ibrahim albarkandi mo hay kulu ra.
2Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all hans egendom: »Lägg din hand under min länd;
2 Ibrahim salaŋ nga bannya se kaŋ ga ti a windo ra arkuso din, kaŋ ga hay kulu kaŋ go a se dabari. A ne: «Ay ga ni ŋwaaray, ma ni kamba daŋ ay tanja cire.
3jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter till någon av kananéerna bland vilka jag bor,
3 Ay ga ni daŋ zeyaŋ da Rabbi Irikoy, beene Koyo; Irikoy, ndunnya Koyo, hala ni ma si wande sambu ay izo wo se Kanaanancey wayborey ra, nango kaŋ ay goono ga goro.
4utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och där taga hustru åt min son Isak.»
4 Amma ni ga koy ay laabo ra, ay dumo do. Noodin no ni ga wande sambu ay izo Isaka se.»
5Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»
5 A bannya ne a se: «Hambara waybora si yadda k'ay gana ka kaa hala laabu woone ra. A ga tilas no ay ma ye nda ni izo laabo kaŋ ra ni fun din?»
6Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son dit tillbaka.
6 Ibrahim ne a se: «Haggoy! ma si ye nda ay izo noodin koyne.
7HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall kunna få en hustru åt min son.
7 Rabbi Irikoy, beene Koyo, nga kaŋ n'ay kaa ay baabo windo ra, ay hayyaŋ laabo ra mo, kaŋ salaŋ ay se ka ze ay se ka ne nga ga laabo wo no ay banda bora se -- nga no ga nga malayka donton ni jine. Ni ga wande sambu ay izo se noodin.
8Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»
8 Da waybora mana yadda ka ni gana, waati din gaa i na ni feeri ay zeyaŋ woone gaa. Amma ma si ye nda ay izo noodin koyne.»
9Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och lovade honom detta med ed.
9 Bannya na nga kamba daŋ nga koyo Ibrahim tanja cire ka ze a se sanni woodin boŋ.
10Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.
10 Kala bannya na yo way di nga windikoyo yoy ra ka tun, zama a koyo jinayey kulu go a kambe ra. A tun ka koy Mesopotamiya, hala Nahor kwaara.
11Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna plägade komma ut för att hämta vatten.
11 A na nga yoy sambandi kwaara banda, dayo me gaa, wiciri kambu waati kaŋ cine wayborey ga koy hari guruyaŋ.
12Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.
12 A ne: «Ya Rabbi Irikoy, ay koyo Ibrahim wano, ay ga ni ŋwaaray, m'ay gaa hunkuna. Ma gomni cabe ay koyo Ibrahim se.
13Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma hitut för att hämta vatten.
13 Guna, ay go ne dayo wo me gaa. Kwaara borey ize wandiyey mo ga fatta ka kaa hari guruyaŋ.
14Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min herre.»
14 Da ni yadda, wandiya kaŋ ay ga ne a se: ‹Ay ga ni ŋwaaray, ma ni foobo zumandi ay se ay ma haŋ,› nga mo ma ne ay se: ‹Haŋ. Ay ga ni yoy mo haŋandi› a ma ciya nga no ga ti bora kaŋ ni waadu ni tamo Isaka se. Yaadin gaa no ay ga bay kaŋ ni na gomni cabe ay koyo se.»
15Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.
15 A go no mo, za sanney din mana ban a meyo ra, kala Rabeka fatta ka kaa, nga kaŋ i hay Betuwel se, Ibrahim kayne Nahor wande Milka ize, foobu mo go jasa gaa.
16Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och steg så upp igen.
16 Wandiya mo, ihanno no gumo. Wandiyo no da cimi, kaŋ si alboro bay ce fo. A do dayo me gaa, a na nga foobo toonandi nda hari ka ziji.
17Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka.»
17 Kala bannya zuru ka kuband'a. A ne: «Ay ga ni ŋwaaray, naŋ ay ma haŋ hari kayna ni foobo gaa.»
18Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på sin hand och gav honom att dricka.
18 Nga mo ne: «Haŋ me, ay jine bora.» A waasu ka nga foobo zumandi ka gaay nga kambe ra. A n'a no, a haŋ mo.
19Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava fått dricka.»
19 Saaya kaŋ wandiya n'a no hari ka ban, a ne: «Ay ga hari kaa ni yoy mo se, hal i ma haŋ ka yeesi.»
20Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans kameler.
20 A waasu ka foobo bare garba ra. A zuru ka ye dayo do koyne ka hari guru. A guru mo yoy kulu se.
21Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade gjort hans resa lyckosam eller icke.
21 Kala bora na mo sinji wandiya gaa ka dangay siw! ka guna. A ga ba nga ma bay hala Rabbi na nga dirawo boriyandi, wala manti yaadin no.
22Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio siklar i vikt,
22 A go no, saaya kaŋ yoy haŋ ka ban, bora na wura hanga korbayyaŋ sambu, sekel* jare tiŋay wane, da wura kambe guuru hinka, sekel way tiŋay waneyaŋ.
23och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om vi kunna få natthärbärge i din faders hus?»
23 A ne: «Ay ga ni ŋwaaray, ma ci ay se, ni ya may ize no? Nangu go no ni baaba windo ra kaŋ iri ga zumbu no?»
24Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som av henne föddes åt Nahor.»
24 A ne a se: «Ay ya Betuwel kaŋ ga ti Milka ize kaŋ a hay Nahor se din ize no.»
25Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»
25 A ne a se mo: «Iri gonda subu nda kobto kaŋ ga wasa, da nangu kaŋ araŋ ga zumbu mo.»
26Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
26 Kala albora na nga boŋ ye ganda ka sududu Rabbi se.
27och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»
27 A ne: «I ma Rabbi, ay koyo Ibrahim wane Irikoyo sifa, kaŋ mana fay da bakaraw da nga cimo mo ay koyo Ibrahim se. Waato kaŋ ay go fonda ra, Rabbi furo ay jine ka kaa hala ay windikoyo nya-izey do.»
28Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders hus.
28 Kala wandiya zuru ka koy ka sanney din ci nga nya-izey se.
29Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade åstad till mannen därute vid källan.
29 Rabeka gonda arme fo kaŋ maa Laban. Laban mo zuru ka fatta ka koy bora do, dayo boŋ.
30När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen, där denne stod hos kamelerna vid källan.
30 Saaya kaŋ a di hanga korbayey da guurey nga waymo kambey gaa, saaya kaŋ a maa nga waymo Rabeka sanney kaŋ a ne: « Ya-cine no bora salaŋ ay se,» kal a koy bora do. A go ga kay yoy jarga, dayo boŋ.
31Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för kamelerna.»
31 Laban ne: «Ya nin Rabbi albarkanta, ma furo ka kaa. Ifo se no ni goono ga kay taray? Ay jin ka fuwo hanse, da nangu mo yoy se.»
32Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två hans och hans följeslagares fötter.
32 Kala bora furo windo ra. Laban na yoy jarawey zumandi, a na subu nda kobto daŋ yoy se, da hari mo bora cey nyunyaŋ se, da borey kaŋ yaŋ go a banda cey mo se.
33Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så tala då.»
33 I kande a se ŋwaari a ma ŋwa. Amma a ne: «Ay si ŋwa kala nd'ay n'ay kaayaŋo sabaabo ci jina.» Laban mo ne: «Ma salaŋ.»
34Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.
34 Bora ne: «Ay ya Ibrahim bannya no.»
35Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.
35 A ne koyne: «Rabbi n'ay koyo albarkandi gumo, hal a te boro beeri. A n'a no feeji kuruyaŋ da hawyaŋ da nzarfu da wura, da tamyaŋ, alboro nda wayboro, da yoyaŋ da farkayyaŋ.
36Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.
36 Ay koyo wando Saharatu mo na ize alboro hay ay koyo se a zeena ra. A se no a na hay kulu kaŋ go nga se no.
37Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i vilkas land jag bor,
37 Ay koyo mo n'ay daŋ zeyaŋ ka ne: ‹Ma si wande sambu ay izo se Kanaanancey wayborey ra, kaŋ yaŋ laabo ra ay go da goray,
38utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där taga hustru åt min son.'
38 amma ni ma koy ay baaba windo ra, ay dumey do, ka wande sambu ay izo se.›
39Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa med mig?'
39 Ay mo, ay ne ay koyo se: ‹Hambara waybora s'ay gana.›
40Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;
40 A ne ay se: ‹Rabbi kaŋ jine ay go ga dira ga nga malayka donton ni banda. Nga no ga fonda boriyandi ni se. Ni ga wande sambu ay izo se mo ay dumey ra, ay baaba windo ra.
41i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig, skall du vara fri ifrån eden till mig.'
41 Waati din gaa no ni ga hanan ay zeyaŋo kaŋ ni ze ay se din gaa. Amma da ni koy ay dumey do, i wangu ni se, ni hanan ay zeyaŋo gaa nooya.›
42Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd bliva lyckosam,
42 To. Hunkuna kaŋ ay to dayo me gaa, ay ne: Ya Rabbi, ay koy Ibrahim Irikoyo, hunkuna da ni ga fonda kaŋ ay ga gana boriyandi,
43må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'
43 guna, ay neeya ga kay dayo wo boŋ. Ma naŋ a ma ciya wandiya kaŋ ga fatta ka hari guru, kaŋ se ay ga ne: Ay ga ni ŋwaaray, m'ay no ni foobo haro gaa kayna, ay ma haŋ,
44och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock ösa upp vatten' -- må hon då vara den kvinna som HERREN har utsett åt min herres son.
44 nga mo ma ne ay se: ‹Ni ma haŋ. Ay ga kaa ni yoy mo se›, naŋ a ma ciya waybora kaŋ ni waadu ay koyo izo se no.
45Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'
45 Hal ay ga salaŋ ka ban ay bina ra, kala Rabeka kaa da nga foobo nga jasa gaa. A do dayo do ka hari kaa. Ay mo ne a se: ‹Ay ga ni ŋwaaray, ay no ay ma haŋ.›
46Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick; dina kameler vill jag ock vattna.' Så drack jag, och hon vattnade också kamelerna.
46 Nga mo, a waasu ka nga foobo zumandi nga jasa gaa ka ne: ‹Ma haŋ. Ay ga ni yoy mo no, i ma haŋ.› Ay haŋ. A na yoy mo haŋandi.
47Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Hon svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka.' Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar.
47 Ay n'a hã ka ne: ‹Ni ya may ize no?› A ne nga ya Betuwel, Nahor izo kaŋ Milka hay a se din ize no. Kal ay na korbay daŋ a niina gaa, guurey mo a kambey gaa.
48Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.
48 Waato din gaa ay n'ay boŋ sumbal ka sududu Rabbi se. Ay na Rabbi, ay koy Ibrahim Irikoyo sifa, nga kaŋ furo ay jine fonda kaŋ ga saba ra, za kaŋ mo ay ga du ka konda ay koyo kayne izo a izo se.
49Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»
49 Sohõ, d'araŋ ga booriyaŋ da cimi te ay koyo se, wa ci ay se. Da manti yaadin mo no, araŋ ma ci ay se zama ay ma bare kambe ŋwaari gaa wala kambe wow gaa.»
50Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont eller gott.
50 Saaya din Laban da Betuwel tu a se ka ne: «Hayo wo, Rabbi do no a fun. Iri wo si hin ka salaŋ ni se ilaalo wala ihanno.
51Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»
51 Guna, Rabeka neeya ni jine. M'a sambu a ma koy ka ciya ni koyo izo se wande, danga mate kaŋ Rabbi ci.»
52När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och tillbad HERREN.
52 A ciya mo, waato kaŋ Ibrahim bannya maa i sanno, kala a sududu Rabbi se hala ganda.
53Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och hennes moder gav han dyrbara skänker.
53 Bannya mo na taalam jinayyaŋ kaa taray: nzarfu nda wura wane yaŋ, da bankaarayyaŋ, ka no Rabeka se. A na nooyaŋ no armo da nyaŋo mo se kaŋ yaŋ nooru ga baa.
54Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp, sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»
54 Woodin banda no i ŋwa i haŋ, nga nda alborey kaŋ yaŋ kaa a banda. I kani noodin. Kaŋ mo bo, susuba ra kaŋ i tun, kal a ne: «W'ay sallama, ay ma ye ay koyo do.»
55Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»
55 Kala wandiya armo da nyaŋo ne: «Wa naŋ wandiya ma te jirbiyaŋ iri do, baa jirbi way cine, gaa a ma koy.»
56Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till min herre.»
56 Bannya ne i se: «Araŋ ma s'ay gaay, za kaŋ Rabbi n'ay fonda boriyandi. W'ay sallama ya koy ay koyo do.»
57Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»
57 I ne: «To. Naŋ iri ma wandiya ce ka maa a me ra.»
58Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.»
58 I na Rabeka ce ka ne a se: «Ni ga koy boro wo banda, wala?» A ne: «Ay ga koy.»
59Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle fara med Abrahams tjänare och dennes män.
59 Yaadin cine no i na ngey waymo Rabeka sallama nd'a, nga da nga gaaykwa, da Ibrahim bannya, da nga borey.
60Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar intaga sina fienders portar.»
60 I na albarka gaara Rabeka se. I ne a se: «Ni ya iri kayne no. Ni ma te boro zambar hala dubu-dubu se nya. Ni banda ma du ngey ibarey kwaara meyey ka tubu.»
61Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig och for sin väg.
61 Rabeka tun mo, nga nda nga wandiyey. I kaaru yoy boŋ ka bora gana. Bannya mo na Rabeka sambu ka dira.
62Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i Sydlandet.
62 Isaka kaa ka fun dayo do haray kaŋ maa «Irikoy Fundikoono Kaŋ Go G'ay Guna», zama Negeb* laabo ra n'a go da goray.
63Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar. När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.
63 Han fo wiciri kambu, Isaka fatta ka koy saajo ra ka fongu. A na nga boŋ sambu ka guna, kala yoy go ga kaa.
64Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg hon med hast ned från kamelen;
64 Rabeka na nga boŋ sambu. Saaya kaŋ a di Isaka, a zumbu ka fun ywa boŋ.
65och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss där på fältet?» Tjänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog hon sin slöja och höljde sig i den.
65 Zama a na bannya hã no ka ne: «May no boro wo kaŋ go ga kaa batama gaa g'iri kubay?» Kala bannya ne: «Ay koyo no.» Rabeka na nga zaara sambu ka bangum.
66Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
66 Bannya mo ci Isaka se hay kulu kaŋ nga te.
67Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.
67 Isaka kande wayhiijo nga nya Saharatu kuuru fuwo ra. A na Rabeka sambu k'a ciya nga wande, a ga ba r'a mo. Yaadin no Isaka du kunfayaŋ d'a, nga nyaŋo buuyaŋ banda.