1Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
1 Waato din gaa Yakuba soobay ka dira, kal a to wayna funay izey laabu.
2Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och stenen som låg över brunnens öppning var stor;
2 A guna, kal a di day fo batama ra, da feeji kuru hinza. I go ga kani dayo me gaa, zama dayo din gaa no i ga ngey kurey haŋandi. Dayo meyo daabirjo mo, tondi bambata no.
3därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.
3 Noodin no i ga kurey kulu margu. Gaa i ma tondo zumandi ka kaa dayo me gaa, i ma feejey haŋandi, i ma tondo ye nga nango ra dayo me gaa.
4Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De svarade: »Vi äro från Haran.»
4 Yakuba ne i se: «Nya-izey, araŋ ya man boroyaŋ no?» I ne: «Haran no iri go.»
5Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade: »Ja.»
5 A ne i se: «Araŋ ga Nahor ize Laban bay?» I ne a se: «Iri g'a bay.»
6Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»
6 A ne i se: «A go baani?» I ne: «A go baani. Guna, a ize Rahila neeya, a goono ga kaa da feejiyaŋ.»
7Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»
7 A ne i se: «Zaaro ga cindi, alwaato mana to kaŋ i ga almaney margu. Kal araŋ ma feejey haŋandi ka koy k'i kuru.»
8Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens öppning; då vattna vi fåren.»
8 I ne a se: «Iri si hin, kala nda kurukoy kulu margu jina ka tondo zumandi ka kaa dayo me gaa. Waato din gaa no iri ma feejey haŋandi.»
9Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin faders får; ty hon plägade vakta dem.
9 A go sanno gaa, kala Rahila kaa da nga baabo feejey, zama nga no g'i kuru.
10När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.
10 A ciya binde, waato kaŋ Yakuba di Laban ize Rahila, da nga nya arme Laban feejey, kala Yakuba maan ka tondo zumandi ka kaa dayo me gaa. A na nga nya arme Laban feejey haŋandi.
11Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
11 Yakuba na Rahila garbe sunsum mo, a na nga jinde sambu ka hẽ.
12Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände, och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och omtalade det för sin fader.
12 Yakuba binde ne Rahila se nga ya a baabo izo no, sanda Rabeka ize nooya. Kala Rahila zuru ka koy ka ci nga baaba se.
13Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade hänt honom.
13 A ciya mo, saaya kaŋ Laban maa nga waymayzo Yakuba baaru, a zuru ka kaa k'a kubay. A n'a ganday k'a garbe sunsum, ka kond'a nga kwaara. Yakuba na baaro wo kulu ci Laban se.
14Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och han stannade hos honom en månads tid.
14 Laban ne a se: «Daahir, ni ya ay biri d'ay basi no.» Yakuba goro a kwaara handu fo.
15Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»
15 Laban ne Yakuba se: «Zama ni ya ay nya-ize no se ni ga goy ay se yaamo? Ci ay se haŋ kaŋ ga ti ni banandi.»
16Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre hette Rakel.
16 Laban binde gonda ize wayboro hinka. Ibeero maa Laya, ikayna maa Rahila.
17Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var skön att skåda.
17 Laya moy sinda gaabi gumo, amma Rahila wo ga sogo, a ga boori diyaŋ gaa.
18Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»
18 Yakuba mo, Rahila no a ga ba. A ne: «Ay ga may ni se jiiri iyye ni ize kayna, Rahila sabbay se.»
19Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»
19 Laban mo ne: «Dambe y'a no ni se, a ga bisa y'a no boro fo se. Ma goro ay do.»
20Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara allenast några dagar; så kär hade han henne.
20 Yakuba binde may Laban se jiiri iyye Rahila sabbay se, amma zama a ga ba r'a, i hima a se danga jirbi kayna fooyaŋ.
21Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»
21 Kala Yakuba ne Laban se: «M'ay no ay wando, zama jirbey to ay ma margu nd'a.»
22Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett gästabud.
22 Laban binde na noodin borey kulu margu ka batu te.
23Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne.
23 A ciya mo, wiciri kambo, a na Laya sambu ka kond'a Yakuba do, a margu nd'a mo.
24Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till tjänstekvinna.
24 Laban na nga koŋŋa kaŋ maa Zilpa no nga izo Laya se, a ma ciya a se koŋŋa.
25Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»
25 A go no mo, waato kaŋ mo bo, wiiza! Laya no. Kala Yakuba ne Laban se: «Ifo no ni te ay se wo? Manti Rahila se no ay may ni se? Ifo se no ni n'ay zamba?»
26Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort den yngre före den äldre.
26 Laban ne: «Manti yaadin no i ga te iri do, i ma jin ka kayne hiijandi ka beere naŋ.
27Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu ytterligare sju år.»
27 Kala ni ma woone jirbi iyya toonandi a se, iri mo ga afa din no ni se, jiiri iyye fo mayray se kaŋ ni ga ye ka te ay do koyne.»
28Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
28 Yakuba binde te yaadin. A na jirbi iyya toonandi. Laban na Rahila no a se, a ma ciya a wande.
29Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till tjänstekvinna.
29 Laban na nga koŋŋa fo kaŋ maa Bila no Rahila se, a ma ciya a se koŋŋa.
30Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.
30 Yakuba margu nda Rahila. A ga ba Rahila ka bisa Laya. A ye ka may Laban se jiiri iyye.
31Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.
31 Waato din gaa Rabbi di kaŋ i ga konna Laya. A n'a gunda fiti, amma Rahila wo waygunu no.
32Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt lidande; ja, nu skall min man hava mig kär.»
32 Kala Laya te gunde, a hay ize aru. A n'a maa daŋ Ruben ka ne: «Zama Irikoy di ay taabo. Daahir sohõ ay kurnyo ga ba ay.»
33Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: »HERREN har hört att jag har varit försmådd, därför har han givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet Simeon.
33 A ye ka te gunde ka ize aru fo hay koyne. A ne: «Zama Rabbi maa i ga konna ay, woodin se no a n'ay no ize woone koyne.» A n'a maa daŋ Simeyon.
34Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu skall väl ändå min man hålla sig till mig; jag har ju fött honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.
34 A ye ka te gunde ka hay ize aru. A ne: «Sohõ, alwaati woone ra, ay kurnyo ga lamb'ay gaa, zama ay na ize aru hinza hay a se.» Woodin se no a n'a maa daŋ Lawi.
35Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill jag tacka HERREN.» Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.
35 A ye ka te gunde koyne ka hay ize aru. A ne: «Alwaati woone ay ga Rabbi saabu.» Woodin se a n'a maa daŋ Yahuda. Kal a fay da hayyaŋ.