1Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att besöka landets döttrar.
1 Dina, Laya ize wayo kaŋ a hay Yakuba se fatta zama nga ma di laabo din ize wayey.
2Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet, fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och kränkte henne.
2 Kala laabu koyo Hamor, Hibanca, a ize aru kaŋ maa Sekem di Dina. Kal a n'a sambu ka kani nd'a. A n'a hasara.
3Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
3 A fundo mo deeji Yakuba ize wayo Dina gaa, a ga ba wandiya. A na gomni sanni te wandiya se.
4Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka till hustru.»
4 Koyne, Sekem salaŋ nga baabo Hamor se ka ne: «Kala ni ma du ay se wandiyo wo, a ma ciya ay wande.»
5Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
5 Yakuba maa baaru kaŋ a na nga izo wayo Dina hasara, a ize arey mo go almaney banda saajo ra. Yakuba binde na nga dangayyaŋ te hal i ma kaa.
6Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med honom.
6 Sekem baaba Hamor binde faata ka koy Yakuba do zama nga ma saaware nd'a.
7Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter -- en otillbörlig gärning.
7 Yakuba izey mo, waato kaŋ i maa baaro, i kaa ka fun saajo ra. Alborey binde biney sara, i futu gumo. Zama Sekem na saamotaray goy te Israyla* ra, kaŋ a na Yakuba ize wayo sara, haŋ kaŋ mana hima i ma te.
8Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
8 Hamor salaŋ i se ka ne: «Ay izo Sekem fundo ga laami araŋ ize wayo.
9Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och tagen I våra döttrar till hustrur,
9 Ay g'araŋ ŋwaaray, w'a no nd'a a ma ciya a se wande. Araŋ ma hiiji iri gaa mo. Araŋ m'iri no araŋ ize wayey, araŋ ma sambu iri ize wayey.
10och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder; där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»
10 Araŋ ma goro iri banda. Laabo go araŋ jine. Araŋ ma goro a ra ka daymi te ka du arzaka a ra.»
11Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.
11 Sekem ne Dina baabo d'a armey se: «Ay nya-izey, wa naŋ ay ma du gaakuri araŋ do. Haŋ kaŋ araŋ ga daŋ ay gaa kulu, ay g'a bana.
12Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till hustru.»
12 Wa daŋ nooru nda nooyaŋey. Mate kulu kaŋ i baa d'a, ay g'a no mate kaŋ araŋ ga ci ay se d'a. Amma day, araŋ m'ay no wandiyo wo ay m'a hiiji.»
13Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
13 Yakuba izey binde tu Sekem da nga baaba Hamor se ka hiila sanni te i se, zama a n'i waymo Dina sara.
14och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för skamligt.
14 I ne i se: «Iri si hin ka woodin te, iri m'iri waymo no boro kaŋ si dambangu se, zama woodin haawi hari no iri se.
15Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
15 Amma woone hinne boŋ no iri ga yadda araŋ se: d'araŋ yadda ka ciya danga iri cine, sanda araŋ ra alboro kulu, i m'a dambangu.
16Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med eder ett enda folk.
16 Waato din gaa no iri g'araŋ no iri ize wayey, iri mo m'araŋ ize wayey hiiji. Iri ga goro araŋ banda mo, iri ma te kunda fo.
17Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så skola vi taga vår syster och draga bort.»
17 Amma d'araŋ mana maa iri se, sanda i m'araŋ dambangu, kal iri m'iri waymo sambu k'iri diraw te.»
18Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de begärde.
18 I sanno binde kaan Hamor da Hamor izo Sekem se.
19Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än någon annan i hans faders hus.
19 Arwaso mana muray muraado din se mo, zama a goono ga farhã da Yakuba ize wayo. Sekem gonda beeray mo nga dumo kulu jine.
20Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och talade till männen i staden och sade:
20 Kala Hamor da nga izo Sekem koy ngey kwaara me gaa. I saaware nda ngey kwaara borey ka ne:
21»Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva dem våra döttrar.
21 «Iri nda borey wo gonda baani goray. Iri binde ma te mate kaŋ i ga goro iri laabo ra, i ma day da neera te a ra. Zama a go, laabo ga beeri, a ga wasa i se. Iri m'i ize wayey sambu, iri m'i no mo iri ize wayey.
22Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
22 Woone hinne no ga naŋ borey din ma yadda ka goro iri banda, iri ma te kunda fo: kala nda i n'iri alboro fo kulu dambangu, mate kaŋ ngey din dambangukoyyaŋ no.
23Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem till viljes, så skola de bo kvar hos oss.»
23 I alman kayna nda alman beerey, d'i arzaka kulu, manti i ga ciya iri wane yaŋ bo? Kala day iri ma yadda i se, ngey mo ga goro iri banda.»
24Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans stadsport, läto omskära sig.
24 Boro kulu kaŋ ga fatta kwaara meyo gaa maa Hamor da nga izo Sekem sanno se. I na alborey kulu dambangu, ngey kaŋ yaŋ ga fatta a kwaara me gaa kulu.
25Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.
25 A ciya mo, zaari hinzanta hane, saaya kaŋ borey go ga maa doori, kala Yakuba ize hinka tun, Simeyon da Lawi, Dina armey. I kulu na ngey takuba sambu, i furo kwaara ra kaŋ miila ngey go laakal kanay ra, ka alborey kulu wi.
26Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
26 I na Hamor da nga izo Sekem wi da takuba. I na Dina sambu Sekem windo ra ka dira.
27Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden, därför att deras syster hade blivit skändad;
27 Kala Yakuba izey kaa borey kaŋ yaŋ i wi yaŋ din gaa ka kwaara say, zama i n'i waymo sara.
28de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i staden och vad som fanns på fältet.
28 I na feeji nda haw kurey ku, ngey da farkayey da haŋ kaŋ go kwaara ra, da haŋ kaŋ go farey ra,
29Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.
29 d'i arzakey d'i zankey d'i wandey -- i n'i kulu di k'i ku, hala nda hay kulu kaŋ go windey ra.
30Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare, kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop; man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall jag med mitt hus förgöras.»
30 Yakuba ne Simeyon da Lawi se: «Araŋ n'ay taabandi, za kaŋ araŋ naŋ ay ma ciya fanta hari laabo gorokoy se, kaŋ yaŋ ga ti Kanaanancey da Perizancey se. Ay go mo kunda kayna no. I ga tun ay se k'ay kar, ay ga halaci mo, in d'ay dumo.»
31Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en sköka?»
31 Izey ne a se: «A m'iri waymo ciya sanda kaaruwa, wala?»