1Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
1 Daahir, nzarfu guusu go no, Wura kaŋ i ga hanse mo, a nango go no.
2järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
2 Ganda laabo ra no i ga guuru fansi, Tondi ra mo no i ga guuru-say mannandi.
3Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
3 Boro ga hirri daŋ kubay se, A ga koy tondi ceeciyaŋ hala kubay da kubay bi tik ra, Hala hirro me gaa.
4Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
4 A ga guusu fansi mo kaŋ ga mooru naŋ kaŋ borey ga goro. Nango dinya boro ce taamey gaa, Borey se nangu mooro i ga taŋ ka sooli.
5Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
5 Zama laabo wo, a ra no ŋwaari ga fun, A cira mo i g'a bare, danga mate kaŋ danji ga te.
6Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
6 Laabo tondey ra no i ga safir* gudey kaa, I ga du wura a gudey ra.
7Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
7 Curo kaŋ ga ham ŋwa si fonda din bay, Gabu moy mana di a ce fo.
8den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
8 Ganji hamey kaŋ ga zankam mana noodin taamu, Muusu beeri futo mana bisa noodin.
9Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
9 A ga nga kambe salle captu tondi boŋ, A ga tondi kuukey sambu mo hala i tiksey gaa, K'i ganandi.
10In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
10 A na hari zuray fondo fansi tondey ra, A moy goono ga di hay kulu kaŋ gonda darza.
11Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
11 A ga goorey lutu hal i ma si zuru, Haŋ kaŋ go tugante mo, a g'a kaa taray kaari ra.
12Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
12 Amma man gaa no i ga laakal gar? Fahamay mo, man no a go?
13Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
13 Boro s'a hay bay, I s'a gar mo fundikooney laabo ra.
14Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
14 Guusuyaŋ ne: ‹A si ay ra.› Teeku ne: ‹Manti ay banda no a go.›
15Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
15 Wura si naŋ boro ma hin ka du a, I si nzarfu mo neesi ka ne i g'a hay bana.
16Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
16 I s'a nooru kosu nda Ofir wura, Wala nda oniks* kaŋ nooro ga baa, wala safir tondi.
17Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
17 Wura wala diji sinda hina ka ciya a wadde, I s'a barmay te mo da wura hanno jinay.
18Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
18 I si koral* wala kristal* ciine te, Oho, laakal nooru bisa tondi hiir'ize caadante.
19Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
19 Etiyopi laabo topaz*, i s'a kar a gaa, I si nga nda wura zalla deedandi care gaa ka neesi mo.
20Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
20 To, mana gaa binde no laakal wo ga fun? Mana gaa no fahamay nango go?
21Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
21 Za kaŋ tugante no a go fundikooni kulu se, Daabante mo no a go beene curey se.
22avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
22 Halaciyaŋ nda buuyaŋ ne: ‹Iri maa a baaru nda hanga maayaŋ.›
23Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.
23 Irikoy hinne no ga faham d'a fonda, Nga mo no g'a nango bay.
24Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
24 Zama a ga guna hala ndunnya me, A ga di hay kulu kaŋ go beena cire.
25När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
25 Saaya kaŋ a na tiŋay daŋ haw se, Oho, hal a na harey neesi nda deedandiyaŋ hari,
26när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
26 Saaya kaŋ a na lordi te beene hari se, Da fondo mo koyne maliyaŋ kaatiyaŋey se,
27då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
27 Waato din no a di laakal, a n'a baaru dede mo. A n'a sinji, oho, a n'a gundu kaa taray.
28Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»
28 Boro mo se a ne: ‹Guna, boro ma humburu Koy Beero, nga no ga ti laakal. Boro ma fay da goy laaley mo, nga no ga ti fahamay.› »