1Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
1 Woodin banda no Ayuba na nga me fiti ka nga hayyaŋ zaaro laali.
2Job tog till orda och sade:
2 A sintin ka ne:
3Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
3 «Naŋ zaaro kaŋ i n'ay hay din ma halaci. Cino din kaŋ i ne: ‹I du ize alboro,› Nga mo ma halaci.
4Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
4 Zaari woodin ma ciya kubay. Irikoy kaŋ go beena ma s'a baaru ceeci, Kaari mo ma si kaari a boŋ.
5Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
5 Kubay da buuyaŋ biya ma ne a se ngey wane. Beene hirriyaŋ ma soobay ka goro a boŋ. Hay kulu kaŋ ga wayna ciya kubay ma zaaro din humburandi.
6Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
6 Kubay bi ma cino din di, I ma s'a kabu jiiro jirbi cindey banda, A ma si furo mo handey jirbey lasaabuyaŋ ra.
7Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
7 Oho, naŋ cino din ma ciya waygunu. Farhã jinde kulu ma si te a ra.
8Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
8 Laaliyankoyey ma zaaro din laali, Ngey kaŋ yaŋ ga waani ka Lebiyatan* tunandi.
9Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
9 A almaari handariyayzey ma te kubay. A ma kaari ceeci, amma a ma si du a. A ma si di mo boyaŋ.
10eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
10 Zama a mana ay nyaŋo gunda daabu, A mana taabi tugu mo ay moy se.
11Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
11 Ifo se no ay mana bu za gunde ra? Ifo se no yan'ay fundo taŋ za waati kaŋ ay fun gunde ra?
12Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
12 Ifo se no kangey n'ay ta? Ifo se no fafa go no binde, Hal ay ma du k'a sunsum?
13Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
13 Zama doŋ ay kani ka dangay, Doŋ ay jirbi ka fulanzam,
14vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
14 In da ndunnya koyey da ngey faadancey care banda, Wo kaŋ yaŋ na kurmu zeeney cina koyne ngey boŋ se.
15ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
15 Wala in da koyey kaŋ yaŋ gonda wura care banda, Wo kaŋ yaŋ na ngey windey toonandi nda nzarfu.
16eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
16 Ifo se no i man'ay nuusu sanda gunde hasaraw cine, Sanda attaciriya kaŋ mana di annura baa ce fo?
17Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
17 Noodin no laalakoyey ga taabandiyaŋ naŋ, Noodin mo no fargantey ga fulanzam.
18där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
18 Noodin mo no borey kaŋ yaŋ go hawante ga fulanzam care banda, I si ye ka maa barzukoy jinde koyne.
19Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
19 Ikayney da ibeerey kulu go noodin. Bannya mo fun nga koyo kambe ra.
20Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
20 Ifo se no i ga kaari no boro kaŋ go ga di bone se? Wala fundi mo borey kaŋ bine saray baa se?
21åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
21 Borey kaŋ yaŋ goono ga beeje ngey ma bu se amma buuyaŋ si kaa. I goono ga fansi k'a ceeci ka bisa baa arzaka tugante.
22åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
22 I ga farhã nda cimi, I ga maa kaani d'i hin ka du saaray.
23varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
23 Ifo se no i ga kaari no boro kaŋ fonda ga tugu se, Bora kaŋ Irikoy windi nda sinkita?
24Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
24 Zama bine jisiyaŋ go ga kaa ay gaa waati kaŋ ay di ay ŋwaaro. Ay duray-duray yaŋey mo go ga gusam sanda hari cine,
25ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
25 Zama haya kaŋ ay joote din, Nga no ka kaŋ ay boŋ! Haŋ kaŋ n'ay humburandi mo no du ay.
26Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
26 Ay fundo siino ga maa kaani, Ay sinda daama fo kulu, Ay sinda fulanzamay mo, kala day taabi.»