1Då tog Job till orda och sade:
1 Ayuba tu ka ne:
2Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
2 «Hala day i g'ay fundo korno neesi, I ma nga nd'ay balaawo margu ka daŋ neesiyaŋ hari boŋ,
3Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
3 A ga tin da teeku taasi. Woodin se no ay te me waasay.
4Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
4 Zama Hina-Kulu-Koyo hangawey go ay ra, I naajey mo no ay biya goono ga haŋ. Irikoy humburkumay mo na daaga kayandi ay se.
5Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
5 Ganji farka ga hẽ waati kaŋ a gonda subu, wala? Haw binde, a ga hẽ waati kaŋ a ŋwaaro go a jine, wala?
6Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
6 Haŋ kaŋ ga tar, a ga ŋwa ciiri si, wala? Gunguri kwaaray gonda tabayaŋ fo a ra no?
7Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
7 Ay fundo wangu k'i taba, I ga hima ay se sanda ŋwaari kaŋ ga bine tayandi.
8Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
8 Doŋ ay muraado ma feeri! Irikoy mo ma yadda ay se da haŋ kaŋ ay ga ba gumo!
9O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
9 Da Irikoy ga yadda, doŋ a m'ay bagu-bagu! A ma nga kamba salle k'ay fundo pati!
10Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
10 Yaadin gaa doŋ ay ga du yaamaryaŋ kayna baa sohõ. Oho, hal ay ma cilili dooro kaŋ si bakar din ra, Zama ay mana Koy Hanna sanney kakaw.
11Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
11 Man ay gaabo hal ay ma munye? Wala ifo ga ti ay kokora hal ay ma suuru?
12Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
12 Ay gaabo ya tondi gaabi no, wala? Ay hamo mo guuru-say wane no?
13Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
13 Wala manti yaadin no kaŋ ay sinda ay boŋ gaakasinay hina, Fahamay mo, i n'a gaaray ka moorandi ay gaa no?
14Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
14 Boro kaŋ na laakal kaa, Kal a cora ma gomni cabe a se, Hal a ma si fay da Hina-Kulu-Koyo humburkuma.
15Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
15 Ay nya-izey n'ay fafagu sanda hari zuru gooruyaŋ cine, Sanda gooruyaŋ kaŋ harey goono ga bambari ka daray.
16som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
16 I ga butugu gari sabbay se, Da neezu* kaŋ manne i ra.
17men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
17 Waati kaŋ i dungu kayna, Kal i ma manne ka daray, Konni waate mo, i si no koyne.
18Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
18 Dirakoy marga kaŋ n'i fondey gana mo ga kamba ka fay d'ey, I ma zaa ka gana taasi beerey boŋ ka daray.
19Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
19 Tema dirakoy marga na hari ceeci, Seba fatawc'izey na beeje sinji i gaa.
20men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
20 Haawi n'i di beeje sinjiyaŋo kaŋ i te i se sabbay se. I kaa ka to nango do, kal i boŋ haw.
21Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
21 Yaadin no araŋ mo, Araŋ na humburkumay hari fonnay, araŋ humburu mo.
22Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
22 Ay wo ne araŋ se: ‹Araŋ m'ay no,› no? Wala ‹Araŋ ma me-daabu no ay sabbay se araŋ arzakey ra›?
23att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
23 Wala ay ne: ‹Araŋ m'ay faaba yanjekaari kambe ra no?› Wala: ‹Araŋ m'ay fansa toonyantey kambe ra?›
24Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
24 W'ay dondonandi, hal ay mo ma dangay, W'ay fahamandi nda nango kaŋ ay daray din.
25Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
25 Cimi sanney wo, i gonda gaabi! Amma araŋ kaseeto wo, ifo no a ga kaa taray?
26Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
26 Sanni-sanni yaŋ no araŋ ga ho ka kaseeti nd'a, wala? Za kaŋ boro kaŋ na laakal kaa wo, A sanney si hima kala haw kaŋ ga faaru.
27Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
27 Oho, araŋ wo, araŋ ga kurne catu alatuumey boŋ, Araŋ ga coro himandi sanda neerandi.
28Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
28 Kala day araŋ ma yadda k'ay guna, Ka di hal ay go ga taari araŋ jine.
29Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
29 Wa ye ka kaa, ay ga araŋ ŋwaaray no, Araŋ ma si adilitaray-jaŋay te. Oho, wa ye ka kaa koyne! Kalima kaŋ ay ga kande gonda cimi.
30Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
30 Ay meyo gonda cimi-jaŋay, wala? Wala ay deena si hin ka hasaraw taba no, Hal ay m'a fayanka?