¹Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den natten.

¹ Kala jama kulu na ngey jinde sambu ka baray. Cin woodin kulu i hanna ka hẽ.

²Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens land, eller att vi hade fått dö här i öknen!

² Israyla izey kulu binde na Musa nda Haruna guuni-guuni. Jama kulu ne i se: «Doŋ iri ma bu Misira laabo ra. Wala doŋ, iri ma bu saajo wo ra!

³Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända tillbaka till Egypten.»

³ Ifo se binde no Rabbi kande iri ne laabo wo ra hala takuba m'iri zeeri? I m'iri wandey d'iri izey ciya wongu arzaka yaŋ? Iri ma ye Misira, manti a bisa neewo?»

⁴Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten.»

⁴ Kal i ne care se: «Iri ma jine boro fo suuban ka ye Misira.»

⁵Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns hela församlade menighet.

⁵ Waato din gaa Musa nda Haruna ganda biri Israyla izey jama marga kulu jine.

⁶Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder

⁶ Kala Nun izo Yasuwa nda Yefunna izo Kaleb, kaŋ yaŋ koy laabo fintalkoy banda na ngey bankaarayey tooru-tooru*.

⁷och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.

⁷ I salaŋ Israyla izey marga kulu se ka ne: «Laabo kaŋ iri koy a ra ka guna din, laabu hanno no gumo!

⁸Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och honung.

⁸ Da Rabbi maa iri kaani, a ga konda iri laabo din ra k'iri no nd'a. Laabu no kaŋ ga wa da yu bambari.

⁹Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN; frukten icke för dem.»

⁹ Kala day, araŋ ma si tunanda Rabbi gaa, araŋ ma si humburu laabo din borey mo, zama i ga ciya iri se ŋwaari hari. I kosara dira k'i naŋ, Rabbi mo go iri banda. Araŋ ma si humbur'ey.»

¹⁰Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn.

¹⁰ Amma jama kulu ne i m'i catu nda tondiyaŋ. Waato din gaa Rabbi darza bangay kubayyaŋ hukumo ra Israyla izey kulu jine.

¹¹Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?

¹¹ Rabbi ne Musa se: «Waatifo no borey wo ga fay d'ay fantayaŋ? Waatifo no i g'ay cimandi, alaamey kulu kaŋ ay te i do se?

¹²Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»

¹² Ay g'i kar da balaaw, k'i tubo ta i gaa. Ay ma dumi fo te ni do kaŋ ga beeri nd'ey, kaŋ ga gaabu nd'ey mo.»

¹³Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,

¹³ Kala Musa ne Rabbi se: «Yaadin gaa ya, Misirancey ga maa r'a (zama nin no ka borey wo kaa i game ra da ni gaabo).

¹⁴och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten.

¹⁴ I ga ci mo laabo woone borey se, zama i maa baaru mate kaŋ ni, ya Rabbi, ni go jama wo game ra. I go ga di nin mo-da-mo, ni buro go i boŋ do ga kay beene. Ni ga furo i jine, zaari haray buru yuumay ra, cin haray mo danji ra.

¹⁵Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:

¹⁵ Sohõ da ni na dumo wo kulu wi ce folloŋ, kala dumi cindey kaŋ yaŋ maa ni baaru ma salaŋ ka ne:

¹⁶'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i öknen.'

¹⁶ ‹Zama Rabbi sinda hina ka konda borey wo laabo din ra kaŋ boŋ a ze i se, a sabbay se no a n'i wi ganjo ra.›

¹⁷Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och sagt:

¹⁷ Sohõ binde, ay ga ni ŋwaaray, naŋ ay Koyo dabaro ma beeri, danga mate kaŋ cine ni salaŋ ka ne:

¹⁸'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led.'

¹⁸ ‹Rabbi ya suurukoy no kaŋ si tara ka futu, suuji-beeri-koy mo no. A ga izefututaray da taali yaafa. A si taali-teeri adilandi* bo, amma a ga baabey taaley bana izey gaa hala hayyaŋ hinzanta ka koy itaacanta gaa.›

¹⁹Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd, såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.»

¹⁹ Ay ga ni ŋwaaray, ma borey wo zunubo yaafa, ni baakasinay bambata boŋ, danga mate kaŋ ni jin k'i yaafa za Misira ra ka kaa sohõ.»

²⁰Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.

²⁰ Rabbi mo ne: «Ay n'i yaafa ni sanno boŋ.

²¹Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full av HERRENS härlighet:

²¹ Amma ay ze nd'ay fundo! Daahir ay ze no kaŋ ndunnya kulu ga aniya ka to da Rabbi darza.

²²av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava frestat mig och icke velat höra min röst,

²² Zama borey wo kulu man'ay sanno saal, baa kaŋ i di ay darza, i di ay dambara harey kaŋ yaŋ ay te Misira ra nda ganjo ra mo. Sohõ mo i n'ay si hala sorro way --

²³av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.

²³ I si di laabo kaŋ ay ze d'a ka ne i kaayey se ay g'a no i se. Borey kulu kaŋ n'ay fanta si di a.

²⁴Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola besitta det.

²⁴ Amma ay tamo Kaleb n'ay gana gumo-gumo, zama a gonda Biya waani nga ra. Ay ga kand'a laabo kaŋ ra a furo din ra. A ga ciya a banda wane mo.

²⁵Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»

²⁵ Suba araŋ ma bare ka ye ganjo ra, Teeku Cira fonda boŋ.» (Alwaati woodin no, Amalekancey da Kanaanancey go gooro ra da goray).

²⁶Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

²⁶ Kala Rabbi salaŋ Musa nda Haruna se ka ne:

²⁷»Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.

²⁷ «Kala waatifo no ay ga suuru nda jama laalo wo, kaŋ go g'ay jance? Ay maa Israyla izey janceyaŋo kaŋ i goono g'ay jance nd'a.

²⁸Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.

²⁸ Wa ci i se: Rabbi ne: Ay ze d'ay fundo, danga mate kaŋ cine araŋ salaŋ ay hangey ra, yaadin cine no ay ga te araŋ se.

²⁹Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat mot mig.

²⁹ Araŋ ga kaŋ buukoyaŋ saajo wo ra. Boro fo kulu kaŋ i lasaabu araŋ game ra, araŋ lasaabo kulu boŋ, za jiiri waranka izey ka koy beene, araŋ kaŋ yaŋ n'ay jance,

³⁰Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

³⁰ sikka si araŋ si koy ka furo laabo din ra, nango kaŋ ay ze ka ne ay g'araŋ gorandi a ra. Kala Yefunna izo Kaleb da Nun izo Yasuwa, ngey hinne.

³¹Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat.

³¹ Amma araŋ zankey, kaŋ yaŋ araŋ ne i g'i ku wongu ra, ngey wo ay ga naŋ i ma furo. Laabo kaŋ araŋ fanta mo, ngey wo g'a bay.

³²I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i öknen.

³² Amma araŋ wo, araŋ ga kaŋ jifayaŋ ganji woone ra.

³³Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.

³³ Araŋ izey mo ga dira boŋdaray ra ganjo ra kala jiiri waytaaci. I g'araŋ naanay-jaŋa jare, hal araŋ jifey kulu ma kaŋ ganjo ra.

³⁴Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min hand ifrån eder.'

³⁴ Jirbey kaŋ araŋ na laabo fintal din lasaabo boŋ, danga jirbi waytaaci, zaari fo kulu jiiri fo, yaadin no araŋ g'araŋ izefututara jare nd'a, sanda jiiri waytaaci nooya. Yaadin gaa no araŋ ga bay haŋ kaŋ no d'ay na banda bare _araŋ gaa|_.

³⁵Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen skola de förgås, här skola de dö.»

³⁵ Ay ya Rabbi no kaŋ salaŋ. Haciika mo ay g'a te jama laalo wo se, kaŋ yaŋ margu ka tun ka gaaba nd'ay. Ganjo wo ra no i ga halaci. Neewo mo no i ga bu.»

³⁶Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra mot honom, därigenom att de talade illa om landet,

³⁶ Alborey din mo, kaŋ yaŋ Musa donton i ma koy ka laabo fintal din, kaŋ yaŋ ye ka kaa ka naŋ jama kulu ma Rabbi jance, i na kalima sanniyaŋ salaŋ laabo boŋ,

³⁷dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.

³⁷ sanda borey kaŋ yaŋ kande baaru laala laabo boŋ, ngey wo bu da balaaw Rabbi jine.

³⁸Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.

³⁸ Amma Nun izo Yasuwa da Yefunna izo Kaleb, kaŋ go borey kaŋ koy ka laabo fintal yaŋ ra, borey din funa.

³⁹Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket mycket sorgset.

³⁹ Waato din gaa no Musa na sanney din kulu ci Israyla izey kulu se, hal i na baray bambata te.

⁴⁰Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava syndat.»

⁴⁰ I kulu tun mo za da hinay susuba ra. I kaaru hala tondi kuuko boŋ ka ne: «Guna, iri neeya! Iri ga ziji ka koy nango kaŋ Rabbi n'a alkawlo te, zama iri na zunubi te.»

⁴¹Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning? Det kan ju icke lyckas väl.

⁴¹ Amma Musa ne: «Ifo se no sohõ araŋ ga Rabbi sanno daaru? A si te albarka.

⁴²HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.

⁴² Wa si ziji fa, zama Rabbi si araŋ game ra. Araŋ ibarey ga hin araŋ,

⁴³Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och HERREN skall därför icke vara med eder.»

⁴³ zama Amalekancey da Kanaanancey go noodin araŋ jine. Araŋ mo, takuba g'araŋ zeeri, zama araŋ na banda bare Rabbi ganayaŋo gaa, woodin se no a si araŋ banda.»

⁴⁴Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.

⁴⁴ Amma i farrati ka ziji tudo boŋ. Kulu nda yaadin Rabbi sappa sundurko da Musa mana fatta gata ra.

⁴⁵Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo dem ända till Horma.

⁴⁵ Waati din gaa no, Amalekancey da Kanaanancey kaŋ yaŋ goono ga goro tudo din boŋ zumbu ka borey kar k'i zeeri kal i koy ka to Horma.