1Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
1Babil ırmakları kıyısında oturupSiyonu andıkça ağladık;
2I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
2Çevredeki kavaklaraLirlerimizi astık.
3Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»
3Çünkü orada bizi tutsak edenler bizden ezgiler,Bize zulmedenler bizden şenlik istiyor,‹‹Siyon ezgilerinden birini okuyun bize!›› diyorlardı.
4Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
4Nasıl okuyabiliriz RABbin ezgisiniEl toprağında?
5Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
5Ey Yeruşalim, seni unutursam,Sağ elim kurusun.
6Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
6Seni anmaz,Yeruşalimi en büyük sevincimden üstün tutmazsam,Dilim damağıma yapışsın!
7Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
7Yeruşalimin düştüğü gün,‹‹Yıkın onu, yıkın temellerine kadar!››Diyen Edomluların tavrını anımsa, ya RAB.
8Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
8Ey sen, yıkılası Babil kızı,Bize yaptıklarınıSana ödetecek olana ne mutlu!
9Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
9Ne mutlu senin yavrularını tutupKayalarda parçalayacak insana!