1För sångmästaren, till Mahalát; en sång av David.
1Akılsız içinden, ‹‹Tanrı yok!›› der.İnsanlar bozuldu, iğrençlik aldı yürüdü,İyilik eden yok. sazlar››.
2Dårarna säga i sina hjärtan: »Det finnes ingen Gud.» Fördärv och styggelse är deras onda verk; ingen finnes, som gör vad gott är.
2Tanrı göklerden bakar oldu insanlara,Akıllı, Tanrıya yönelen biri var mı diye.
3Gud skådar ned från himmelen på människors barn, för att se om det finnes någon förståndig, någon som söker Gud.
3Hepsi saptı,Tümü yozlaştı,İyilik eden yok,Bir kişi bile!
4Nej, alla hava de avfallit, allasammans äro de fördärvade; ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes icke en enda.
4Suç işleyenler görmüyor mu?Halkımı ekmek yer gibi yiyor,Tanrıya yakarmıyorlar.
5Hava de då intet fått förnimma, dessa ogärningsmän, dessa som uppäta mitt folk, likasom åte de bröd, och som icke åkalla Gud?
5Ama korkulmayacak yerde korkacaklar,Çünkü Tanrı seni kuşatanların kemiklerini dağıtacak,Onları reddettiği için hepsini utandıracak.
6Jo, där överföll dem förskräckelse, varest intet förskräckligt var; ty Gud förströdde deras ben, när de lägrade sig mot dig. Så lät du dem komma på skam, ja, Gud förkastade dem.
6Keşke İsrail'in kurtuluşu Siyon'dan gelse!Tanrı halkını eski gönencine kavuşturunca,Yakup soyu sevinecek, İsrail halkı coşacak.
7Ack att från Sion komme frälsning för Israel! När Gud vill åter upprätta sitt folk, då skall Jakob fröjda sig, då skall Israel vara glad.