¹Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens penningar överst i hans säck.

¹He commanded the steward of his house, saying, “Fill the men’s sacks with food, as much as they can carry, and put each man’s money in his sack’s mouth.

²Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han gjorde såsom Josef hade sagt.

²Put my cup, the silver cup, in the sack’s mouth of the youngest, with his grain money.” He did according to the word that Joseph had spoken.

³Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina åsnor.

³As soon as the morning was light, the men were sent away, they and their donkeys.

⁴Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med ont?

⁴When they had gone out of the city, and were not yet far off, Joseph said to his steward, “Up, follow after the men. When you overtake them, ask them, ‘Why have you rewarded evil for good?

⁵Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.'»

⁵Isn’t this that from which my lord drinks, and by which he indeed divines? You have done evil in so doing.’”

⁶När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.

⁶He overtook them, and he spoke these words to them.

⁷Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att dina tjänare skulle göra sådant!

⁷They said to him, “Why does my lord speak such words as these? Far be it from your servants that they should do such a thing!

⁸De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?

⁸Behold, the money, which we found in our sacks’ mouths, we brought again to you out of the land of Canaan. How then should we steal silver or gold out of your lord’s house?

⁹Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtill vilja vi andra bliva min herres trälar.»

⁹With whomever of your servants it is found, let him die, and we also will be my lord’s bondservants.”

¹⁰Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara utan skuld.»

¹⁰He said, “Now also let it be according to your words: he with whom it is found will be my bondservant; and you will be blameless.”

¹¹Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden, och öppnade var och en sin säck.

¹¹Then they hurried, and each man took his sack down to the ground, and each man opened his sack.

¹²Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.

¹²He searched, beginning with the eldest, and ending at the youngest. The cup was found in Benjamin’s sack.

¹³Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin åsna och vände tillbaka till staden.

¹³Then they tore their clothes, and each man loaded his donkey, and returned to the city.

¹⁴Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.

¹⁴Judah and his brothers came to Joseph’s house, and he was still there. They fell on the ground before him.

¹⁵Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke att en man sådan som jag kan spå?»

¹⁵Joseph said to them, “What deed is this that you have done? Don’t you know that such a man as I can indeed divine?”

¹⁶Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»

¹⁶Judah said, “What will we tell my lord? What will we speak? Or how will we clear ourselves? God has found out the iniquity of your servants. Behold, we are my lord’s bondservants, both we, and he also in whose hand the cup is found.”

¹⁷Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I andra mån i frid fara hem till eder fader.»

¹⁷He said, “Far be it from me that I should do so. The man in whose hand the cup is found, he will be my bondservant; but as for you, go up in peace to your father.”

¹⁸Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.

¹⁸Then Judah came near to him, and said, “Oh, my lord, please let your servant speak a word in my lord’s ears, and don’t let your anger burn against your servant; for you are even as Pharaoh.

¹⁹Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader eller någon broder ännu därhemma?'

¹⁹My lord asked his servants, saying, ‘Have you a father, or a brother?’

²⁰Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin moder, och hans fader har honom kär.'

²⁰We said to my lord, ‘We have a father, an old man, and a child of his old age, a little one; and his brother is dead, and he alone is left of his mother; and his father loves him.’

²¹Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så att jag kan låta mitt öga vila på honom.'

²¹You said to your servants, ‘Bring him down to me, that I may set my eyes on him.’

²²Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader, ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'

²²We said to my lord, ‘The boy can’t leave his father: for if he should leave his father, his father would die.’

²³Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt ansikte.'

²³You said to your servants, ‘Unless your youngest brother comes down with you, you will see my face no more.’

²⁴När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader, berättade vi för honom vad min herre hade sagt.

²⁴It happened when we came up to your servant my father, we told him the words of my lord.

²⁵Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet säd till föda åt oss',

²⁵Our father said, ‘Go again, buy us a little food.’

²⁶svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss; ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder icke är med oss.

²⁶We said, ‘We can’t go down. If our youngest brother is with us, then we will go down: for we may not see the man’s face, unless our youngest brother is with us.’

²⁷Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att min hustru har fött åt mig två söner,

²⁷Your servant, my father, said to us, ‘You know that my wife bore me two sons:

²⁸och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.

²⁸and the one went out from me, and I said, “Surely he is torn in pieces”; and I haven’t seen him since.

²⁹Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i dödsriket.'

²⁹If you take this one also from me, and harm happens to him, you will bring down my gray hairs with sorrow to Sheol Sheol is the place of the dead. .’

³⁰Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,

³⁰Now therefore when I come to your servant my father, and the boy is not with us; since his life is bound up in the boy’s life;

³¹då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med; och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå hår med sorg ned i dödsriket.

³¹it will happen, when he sees that the boy is no more, that he will die. Your servants will bring down the gray hairs of your servant, our father, with sorrow to Sheol Sheol is the place of the dead. .

³²Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.

³²For your servant became collateral for the boy to my father, saying, ‘If I don’t bring him to you, then I will bear the blame to my father forever.’

³³Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl, i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.

³³Now therefore, please let your servant stay instead of the boy, a bondservant to my lord; and let the boy go up with his brothers.

³⁴Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle komma över min fader.»

³⁴For how will I go up to my father, if the boy isn’t with me?—lest I see the evil that will come on my father.”