1Därefter tog Job till orda och sade:
1Then Job answered,
2Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
2“How long will you torment me, and crush me with words?
3Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
3You have reproached me ten times. You aren’t ashamed that you attack me.
4Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
4If it is true that I have erred, my error remains with myself.
5Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
5If indeed you will magnify yourselves against me, and plead against me my reproach;
6så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
6know now that God has subverted me, and has surrounded me with his net.
7Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
7“Behold, I cry out of wrong, but I am not heard. I cry for help, but there is no justice.
8Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
8He has walled up my way so that I can’t pass, and has set darkness in my paths.
9Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
9He has stripped me of my glory, and taken the crown from my head.
10Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
10He has broken me down on every side, and I am gone. My hope he has plucked up like a tree.
11Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
11He has also kindled his wrath against me. He counts me among his adversaries.
12Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
12His troops come on together, build a siege ramp against me, and encamp around my tent.
13Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
13“He has put my brothers far from me. My acquaintances are wholly estranged from me.
14Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
14My relatives have gone away. My familiar friends have forgotten me.
15Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
15Those who dwell in my house, and my maids, count me for a stranger. I am an alien in their sight.
16Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
16I call to my servant, and he gives me no answer. I beg him with my mouth.
17Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
17My breath is offensive to my wife. I am loathsome to the children of my own mother.
18Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
18Even young children despise me. If I arise, they speak against me.
19Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
19All my familiar friends abhor me. They whom I loved have turned against me.
20Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
20My bones stick to my skin and to my flesh. I have escaped by the skin of my teeth.
21Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
21“Have pity on me, have pity on me, you my friends; for the hand of God has touched me.
22Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
22Why do you persecute me as God, and are not satisfied with my flesh?
23Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
23“Oh that my words were now written! Oh that they were inscribed in a book!
24ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
24That with an iron pen and lead they were engraved in the rock forever!
25Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
25But as for me, I know that my Redeemer lives. In the end, he will stand upon the earth.
26Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
26After my skin is destroyed, then in my flesh shall I see God,
27Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
27Whom I, even I, shall see on my side. My eyes shall see, and not as a stranger. “My heart is consumed within me.
28Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
28If you say, ‘How we will persecute him!’ because the root of the matter is found in me,
29då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
29be afraid of the sword, for wrath brings the punishments of the sword, that you may know there is a judgment.”