¹Då tog Job till orda och sade:

¹Then Job answered,

²Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

²“Oh that my anguish were weighed, and all my calamity laid in the balances!

³Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

³For now it would be heavier than the sand of the seas, therefore have my words been rash.

⁴Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

⁴For the arrows of the Almighty are within me. My spirit drinks up their poison. The terrors of God set themselves in array against me.

⁵Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

⁵Does the wild donkey bray when he has grass? Or does the ox low over his fodder?

⁶Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

⁶Can that which has no flavor be eaten without salt? Or is there any taste in the white of an egg?

⁷Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

⁷My soul refuses to touch them. They are as loathsome food to me.

⁸Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

⁸“Oh that I might have my request, that God would grant the thing that I long for,

⁹O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

⁹even that it would please God to crush me; that he would let loose his hand, and cut me off!

¹⁰Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

¹⁰Be it still my consolation, yes, let me exult in pain that doesn’t spare, that I have not denied the words of the Holy One.

¹¹Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

¹¹What is my strength, that I should wait? What is my end, that I should be patient?

¹²Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

¹²Is my strength the strength of stones? Or is my flesh of brass?

¹³Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

¹³Isn’t it that I have no help in me, That wisdom is driven quite from me?

¹⁴Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

¹⁴“To him who is ready to faint, kindness should be shown from his friend; even to him who forsakes the fear of the Almighty.

¹⁵Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

¹⁵My brothers have dealt deceitfully as a brook, as the channel of brooks that pass away;

¹⁶som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

¹⁶Which are black by reason of the ice, in which the snow hides itself.

¹⁷men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

¹⁷In the dry season, they vanish. When it is hot, they are consumed out of their place.

¹⁸Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

¹⁸The caravans that travel beside them turn aside. They go up into the waste, and perish.

¹⁹Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

¹⁹The caravans of Tema looked. The companies of Sheba waited for them.

²⁰men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

²⁰They were distressed because they were confident. They came there, and were confounded.

²¹Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

²¹For now you are nothing. You see a terror, and are afraid.

²²Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

²²Did I say, ‘Give to me?’ or, ‘Offer a present for me from your substance?’

²³att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

²³or, ‘Deliver me from the adversary’s hand?’ or, ‘Redeem me from the hand of the oppressors?’

²⁴Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

²⁴“Teach me, and I will hold my peace. Cause me to understand wherein I have erred.

²⁵Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

²⁵How forcible are words of uprightness! But your reproof, what does it reprove?

²⁶Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

²⁶Do you intend to reprove words, since the speeches of one who is desperate are as wind?

²⁷Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

²⁷Yes, you would even cast lots for the fatherless, and make merchandise of your friend.

²⁸Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

²⁸Now therefore be pleased to look at me, for surely I shall not lie to your face.

²⁹Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

²⁹Please return. Let there be no injustice. Yes, return again. My cause is righteous.

³⁰Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

³⁰Is there injustice on my tongue? Can’t my taste discern mischievous things?