¹It happened, when David and his men had come to Ziklag on the third day, that the Amalekites had made a raid on the South, and on Ziklag, and had struck Ziklag, and burned it with fire,

¹När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade intagit Siklag och bränt upp det i eld.

²and had taken captive the women and all who were therein, both small and great. They didn’t kill any, but carried them off, and went their way.

²Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört bort dem och gått sin väg.

³When David and his men came to the city, behold, it was burned with fire; and their wives, and their sons, and their daughters, were taken captive.

³När nu David med sina män kom till staden och fick se att den var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och döttrar voro bortförda såsom fångar,

⁴Then David and the people who were with him lifted up their voice and wept, until they had no more power to weep.

⁴brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess att de icke förmådde gråta mer.

⁵David’s two wives were taken captive, Ahinoam the Jezreelitess, and Abigail the wife of Nabal the Carmelite.

⁵Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.

⁶David was greatly distressed; for the people spoke of stoning him, because the soul of all the people was grieved, every man for his sons and for his daughters: but David strengthened himself in Yahweh his God.

⁶Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.

⁷David said to Abiathar the priest, the son of Ahimelech, “Please bring me here the ephod.” Abiathar brought the ephod to David.

⁷Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.

⁸David inquired of Yahweh, saying, “If I pursue after this troop, shall I overtake them?” He answered him, “Pursue; for you shall surely overtake them, and shall without fail recover all.”

⁸David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa räddning.»

⁹So David went, he and the six hundred men who were with him, and came to the brook Besor, where those who were left behind stayed.

⁹Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.

¹⁰But David pursued, he and four hundred men; for two hundred stayed behind, who were so faint that they couldn’t go over the brook Besor.

¹⁰Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.

¹¹They found an Egyptian in the field, and brought him to David, and gave him bread, and he ate; and they gave him water to drink.

¹¹Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och vatten att dricka

¹²They gave him a piece of a cake of figs, and two clusters of raisins. when he had eaten, his spirit came again to him; for he had eaten no bread, nor drunk any water, three days and three nights.

¹²och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.

¹³David asked him, “To whom do you belong? Where are you from?” He said, “I am a young man of Egypt, servant to an Amalekite; and my master left me, because three days ago I fell sick.

¹³Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?» Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan, därför att jag blev sjuk.

¹⁴We made a raid on the South of the Cherethites, and on that which belongs to Judah, and on the South of Caleb; and we burned Ziklag with fire.”

¹⁴Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i eld.»

¹⁵David said to him, “Will you bring me down to this troop?” He said, “Swear to me by God that you will neither kill me, nor deliver me up into the hands of my master, and I will bring you down to this troop.”

¹⁵David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig ned till den rövarskaran.»

¹⁶When he had brought him down, behold, they were spread around over all the ground, eating, drinking, and dancing, because of all the great spoil that they had taken out of the land of the Philistines, and out of the land of Judah.

¹⁶Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda land.

¹⁷David struck them from the twilight even to the evening of the next day. Not a man of them escaped from there, except four hundred young men, who rode on camels and fled.

¹⁷Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.

¹⁸David recovered all that the Amalekites had taken; and David rescued his two wives.

¹⁸Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda hustrur räddade David också.

¹⁹There was nothing lacking to them, neither small nor great, neither sons nor daughters, neither spoil, nor anything that they had taken to them. David brought back all.

¹⁹Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.

²⁰David took all the flocks and the herds, which they drove before those other livestock, and said, “This is David’s spoil.”

²⁰David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»

²¹David came to the two hundred men, who were so faint that they could not follow David, whom also they had made to stay at the brook Besor; and they went forth to meet David, and to meet the people who were with him. When David came near to the people, he greeted them.

²¹Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och hälsade dem.

²²Then all the wicked men and base fellows, of those who went with David, answered and said, “Because they didn’t go with us, we will not give them anything of the spoil that we have recovered, except to every man his wife and his children, that he may lead them away, and depart.”

²²Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina barn med sig och gå hem.»

²³Then David said, “You shall not do so, my brothers, with that which Yahweh has given to us, who has preserved us, and delivered the troop that came against us into our hand.

²³Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand denna rövarskara, som kom över oss.

²⁴Who will listen to you in this matter? For as his share is who goes down to the battle, so shall his share be who tarries by the baggage: they shall share alike.”

²⁴Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder? Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med varandra.»

²⁵It was so from that day forward, that he made it a statute and an ordinance for Israel to this day.

²⁵Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i dag.

²⁶When David came to Ziklag, he sent of the spoil to the elders of Judah, even to his friends, saying, “Behold, a present for you of the spoil of the enemies of Yahweh.”

²⁶När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»

²⁷He sent it to those who were in Bethel, and to those who were in Ramoth of the South, and to those who were in Jattir,

²⁷Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet och de äldste i Jattir;

²⁸and to those who were in Aroer, and to those who were in Siphmoth, and to those who were in Eshtemoa,

²⁸till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i Estemoa;

²⁹and to those who were in Racal, and to those who were in the cities of the Jerahmeelites, and to those who were in the cities of the Kenites,

²⁹till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och de äldste i kainéernas städer;

³⁰and to those who were in Hormah, and to those who were in Borashan, and to those who were in Athach,

³⁰till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i Atak;

³¹and to those who were in Hebron, and to all the places where David himself and his men used to stay.

³¹till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade vandrat omkring med sina män.