¹It happened after the death of Saul, when David was returned from the slaughter of the Amalekites, and David had stayed two days in Ziklag;

¹Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i Siklag,

²it happened on the third day, that behold, a man came out of the camp from Saul, with his clothes torn, and earth on his head: and so it was, when he came to David, that he fell to the earth, and showed respect.

²då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han kom in till David, föll han ned till jorden och bugade sig.

³David said to him, “Where do you come from?” He said to him, “I have escaped out of the camp of Israel.”

³David frågade honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom: »Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»

⁴David said to him, “How did it go? Please tell me.” He answered, “The people have fled from the battle, and many of the people also have fallen and are dead; and Saul and Jonathan his son are dead also.”

⁴Då sade David till honom: »Huru har det gått? Säg mig det.» Han svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»

⁵David said to the young man who told him, “How do you know that Saul and Jonathan his son are dead?”

⁵David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: »Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»

⁶The young man who told him said, “As I happened by chance on Mount Gilboa, behold, Saul was leaning on his spear; and behold, the chariots and the horsemen followed hard after him.

⁶Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.

⁷When he looked behind him, he saw me, and called to me. I answered, ‘Here I am.’

⁷När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: 'Här är jag.'

⁸He said to me, ‘Who are you?’ I answered him, ‘I am an Amalekite.’

⁸Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.

⁹He said to me, ‘Please stand beside me, and kill me; for anguish has taken hold of me, because my life is yet whole in me.’

⁹Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet ännu alltjämt är kvar i mig.'

¹⁰So I stood beside him, and killed him, because I was sure that he could not live after that he had fallen. I took the crown that was on his head, and the bracelet that was on his arm, and have brought them here to my lord.”

¹⁰Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»

¹¹Then David took hold on his clothes, and tore them; and likewise all the men who were with him.

¹¹Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock alla de män som voro där med honom.

¹²They mourned, and wept, and fasted until evening, for Saul, and for Jonathan his son, and for the people of Yahweh, “Yahweh” is God’s proper Name, sometimes rendered “LORD” (all caps) in other translations. and for the house of Israel; because they were fallen by the sword.

¹²Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.

¹³David said to the young man who told him, “Where are you from?” He answered, “I am the son of a foreigner, an Amalekite.”

¹³Och David frågade den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom: »Varifrån är du?» Han svarade: »Jag är son till en amalekit som lever här såsom främling.»

¹⁴David said to him, “How were you not afraid to put forth your hand to destroy Yahweh’s anointed?”

¹⁴David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»

¹⁵David called one of the young men, and said, “Go near, and fall on him.” He struck him, so that he died.

¹⁵Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt ned honom.» Och han slog honom till döds.

¹⁶David said to him, “Your blood be on your head; for your mouth has testified against you, saying, ‘I have slain Yahweh’s anointed.’”

¹⁶Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har dödat HERRENS smorde.'»

¹⁷David lamented with this lamentation over Saul and over Jonathan his son

¹⁷Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son Jonatan,

¹⁸(and he commanded them to teach the children of Judah the song of the bow: behold, it is written in the book of Jashar):

¹⁸och han befallde att man skulle lära Juda barn »Bågsången»; den är upptecknad i »Den redliges bok»:

¹⁹“Your glory, Israel, is slain on your high places! How the mighty have fallen!

¹⁹»Din härlighet, Israel, ligger slagen på dina höjder. Huru hava icke hjältarna fallit!

²⁰Don’t tell it in Gath. Don’t publish it in the streets of Ashkelon, lest the daughters of the Philistines rejoice, lest the daughters of the uncircumcised triumph.

²⁰Förkunnen det icke i Gat, bebåden det ej på Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.

²¹You mountains of Gilboa, let there be no dew nor rain on you, neither fields of offerings; For there the shield of the mighty was vilely cast away, The shield of Saul was not anointed with oil.

²¹I Gilboa berg, på eder må ej falla dagg eller regn, ej ses offergärdsskördar. Ty hjältarnas sköld blev där till smälek, Sauls sköld, ej sedan smord med olja.

²²From the blood of the slain, from the fat of the mighty, Jonathan’s bow didn’t turn back. Saul’s sword didn’t return empty.

²²Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge icke tillbaka, vände Sauls svärd ej omättat åter.

²³Saul and Jonathan were lovely and pleasant in their lives. In their death, they were not divided. They were swifter than eagles. They were stronger than lions.

²³Saul och Jonatan, så kära och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de två, som voro snabbare än örnar, starka mer än lejon.

²⁴You daughters of Israel, weep over Saul, who clothed you in scarlet delicately, who put ornaments of gold on your clothing.

²⁴Israels döttrar, gråten över Saul, över honom som klädde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kläder med gyllene smycken.

²⁵How are the mighty fallen in the midst of the battle! Jonathan is slain on your high places.

²⁵Huru hava icke hjältarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder.

²⁶I am distressed for you, my brother Jonathan. You have been very pleasant to me. Your love to me was wonderful, passing the love of women.

²⁶Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.

²⁷How are the mighty fallen, and the weapons of war perished!”

²⁷Huru hava icke hjältarna fallit, de båda stridssvärden förgåtts!»