¹After this Job opened his mouth, and cursed the day of his birth.

¹Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

²Job answered:

²Job tog till orda och sade:

³“Let the day perish in which I was born, the night which said, ‘There is a boy conceived.’

³Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

⁴Let that day be darkness. Don’t let God from above seek for it, neither let the light shine on it.

⁴Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

⁵Let darkness and the shadow of death claim it for their own. Let a cloud dwell on it. Let all that makes black the day terrify it.

⁵Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

⁶As for that night, let thick darkness seize on it. Let it not rejoice among the days of the year. Let it not come into the number of the months.

⁶Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

⁷Behold, let that night be barren. Let no joyful voice come therein.

⁷Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

⁸Let them curse it who curse the day, who are ready to rouse up leviathan.

⁸Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

⁹Let the stars of its twilight be dark. Let it look for light, but have none, neither let it see the eyelids of the morning,

⁹Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

¹⁰because it didn’t shut up the doors of my mother’s womb, nor did it hide trouble from my eyes.

¹⁰eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

¹¹“Why didn’t I die from the womb? Why didn’t I give up the spirit when my mother bore me?

¹¹Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

¹²Why did the knees receive me? Or why the breast, that I should nurse?

¹²Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

¹³For now should I have lain down and been quiet. I should have slept, then I would have been at rest,

¹³Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

¹⁴with kings and counselors of the earth, who built up waste places for themselves;

¹⁴vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

¹⁵or with princes who had gold, who filled their houses with silver:

¹⁵ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

¹⁶or as a hidden untimely birth I had not been, as infants who never saw light.

¹⁶eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

¹⁷There the wicked cease from troubling. There the weary are at rest.

¹⁷Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

¹⁸There the prisoners are at ease together. They don’t hear the voice of the taskmaster.

¹⁸där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

¹⁹The small and the great are there. The servant is free from his master.

¹⁹Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

²⁰“Why is light given to him who is in misery, life to the bitter in soul,

²⁰Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

²¹Who long for death, but it doesn’t come; and dig for it more than for hidden treasures,

²¹åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

²²who rejoice exceedingly, and are glad, when they can find the grave?

²²åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

²³Why is light given to a man whose way is hidden, whom God has hedged in?

²³varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

²⁴For my sighing comes before I eat. My groanings are poured out like water.

²⁴Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

²⁵For the thing which I fear comes on me, That which I am afraid of comes to me.

²⁵ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

²⁶I am not at ease, neither am I quiet, neither have I rest; but trouble comes.”

²⁶Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.