¹It happened, when all the kings who were beyond the Jordan, in the hill country, and in the lowland, and on all the shore of the great sea in front of Lebanon, the Hittite, the Amorite, the Canaanite, the Perizzite, the Hivite, and the Jebusite, heard of it

¹Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet upp emot Libanon, hörde vad som hade skett -- hetiterna, amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna --

²that they gathered themselves together to fight with Joshua and with Israel, with one accord.

²slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och Israel.

³But when the inhabitants of Gibeon heard what Joshua had done to Jericho and to Ai,

³Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai,

⁴they also resorted to a ruse, and went and made as if they had been ambassadors, and took old sacks on their donkeys, and wineskins, old and torn and bound up,

⁴togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar av skinn,

⁵and old and patched shoes on their feet, and wore old garments. All the bread of their provision was dry and moldy.

⁵och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till reskost var torrt och söndersmulat.

⁶They went to Joshua to the camp at Gilgal, and said to him, and to the men of Israel, “We have come from a far country. Now therefore make a covenant with us.”

⁶Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och Israels män: »Vi hava kommit hit från ett avlägset land; sluten nu förbund med oss.»

⁷The men of Israel said to the Hivites, “What if you live among us. How could we make a covenant with you?”

⁷Men Israels män svarade hivéerna: »Kanhända bon I här mitt ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?»

⁸They said to Joshua, “We are your servants.” Joshua said to them, “Who are you? Where do you come from?”

⁸Då sade de till Josua: »Vi vilja bliva dig underdåniga.» Josua frågade dem: »Vilka ären I då, och varifrån kommen I?»

⁹They said to him, “Your servants have come from a very far country because of the name of Yahweh your God; for we have heard of his fame, all that he did in Egypt,

⁹De svarade honom: »Dina tjänare hava kommit från ett mycket avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten

¹⁰and all that he did to the two kings of the Amorites who were beyond the Jordan, to Sihon king of Heshbon and to Og king of Bashan, who was at Ashtaroth.

¹⁰och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot.

¹¹Our elders and all the inhabitants of our country spoke to us, saying, ‘Take provision in your hand for the journey, and go to meet them, and tell them, “We are your servants. Now make a covenant with us.”’

¹¹Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss: 'Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med oss.'

¹²This our bread we took hot for our provision out of our houses on the day we went out to go to you; but now, behold, it is dry, and has become moldy.

¹²Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.

¹³These wineskins, which we filled, were new; and behold, they are torn. These our garments and our shoes have become old because of the very long journey.”

¹³Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu sönderspruckna. Och dessa kläder och skor som vi hava på oss hava blivit utslitna under vår mycket långa resa.»

¹⁴The men sampled their provisions, and didn’t ask counsel from the mouth of Yahweh.

¹⁴Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS mun.

¹⁵Joshua made peace with them, and made a covenant with them, to let them live. The princes of the congregation swore to them.

¹⁵Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem, att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin ed.

¹⁶It happened at the end of three days after they had made a covenant with them, that they heard that they were their neighbors, and that they lived among them.

¹⁶Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de bodde mitt ibland dem.

¹⁷The children of Israel traveled and came to their cities on the third day. Now their cities were Gibeon, Chephirah, Beeroth, and Kiriath Jearim.

¹⁷Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim.

¹⁸The children of Israel didn’t strike them, because the princes of the congregation had sworn to them by Yahweh, the God of Israel. All the congregation murmured against the princes.

¹⁸Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud. Men hela menigheten knorrade mot hövdingarna.

¹⁹But all the princes said to all the congregation, “We have sworn to them by Yahweh, the God of Israel: now therefore we may not touch them.

¹⁹Då sade alla hövdingarna till menigheten: »Vi hava givit dem vår ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid dem.

²⁰This we will do to them, and let them live; lest wrath be on us, because of the oath which we swore to them.”

²⁰Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva, på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull som vi hava svurit dem.»

²¹The princes said to them, “Let them live, so they became wood cutters and drawers of water for all the congregation, as the princes had spoken to them.”

²¹Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten, såsom hövdingarna hade sagt till dem.

²²Joshua called for them, and he spoke to them, saying, “Why have you deceived us, saying, ‘We are very far from you,’ when you live among us?

²²Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade: »Varför haven I bedragit oss och sagt: 'Vi bo mycket långt borta från eder', fastän I bon mitt ibland oss?

²³Now therefore you are cursed, and some of you will never fail to be bondservants, both wood cutters and drawers of water for the house of my God.”

²³Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.»

²⁴They answered Joshua, and said, “Because your servants were certainly told how Yahweh your God commanded his servant Moses to give you all the land, and to destroy all the inhabitants of the land from before you. Therefore we were very afraid for our lives because of you, and have done this thing.

²⁴De svarade Josua och sade: »Det hade blivit berättat för dina tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv, när I kommen, och så gjorde vi detta.

²⁵Now, behold, we are in your hand. Do to us as it seems good and right to you to do.”

²⁵Och se, nu äro vi i din hand. Vad dig synes gott och rätt att göra med oss, det må du göra.»

²⁶He did so to them, and delivered them out of the hand of the children of Israel, so that they didn’t kill them.

²⁶Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns hand, så att de icke dräpte dem;

²⁷That day Joshua made them wood cutters and drawers of water for the congregation and for the altar of Yahweh, to this day, in the place which he should choose.

²⁷men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare -- såsom de äro ännu i dag -- på den plats som han skulle utvälja.