1Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?2Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!3Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.4Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.5Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.6Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»7Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.8Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.9Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.10Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.11Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»12Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.13Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?14Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.15Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.16Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.17De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt18för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.