¹After this opened Job his mouth, and cursed his day.

¹Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

²And Job spake, and said,

²Job tog till orda och sade:

³Let the day perish wherein I was born, and the night in which it was said, There is a man child conceived.

³Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

⁴Let that day be darkness; let not God regard it from above, neither let the light shine upon it.

⁴Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

⁵Let darkness and the shadow of death stain it; let a cloud dwell upon it; let the blackness of the day terrify it.

⁵Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

⁶As for that night, let darkness seize upon it; let it not be joined unto the days of the year, let it not come into the number of the months.

⁶Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

⁷Lo, let that night be solitary, let no joyful voice come therein.

⁷Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

⁸Let them curse it that curse the day, who are ready to raise up their mourning.

⁸Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

⁹Let the stars of the twilight thereof be dark; let it look for light, but have none; neither let it see the dawning of the day:

⁹Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

¹⁰Because it shut not up the doors of my mother's womb, nor hid sorrow from mine eyes.

¹⁰eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

¹¹Why died I not from the womb? why did I not give up the ghost when I came out of the belly?

¹¹Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

¹²Why did the knees prevent me? or why the breasts that I should suck?

¹²Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

¹³For now should I have lain still and been quiet, I should have slept: then had I been at rest,

¹³Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

¹⁴With kings and counsellors of the earth, which build desolate places for themselves;

¹⁴vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

¹⁵Or with princes that had gold, who filled their houses with silver:

¹⁵ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

¹⁶Or as an hidden untimely birth I had not been; as infants which never saw light.

¹⁶eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

¹⁷There the wicked cease from troubling; and there the weary be at rest.

¹⁷Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

¹⁸There the prisoners rest together; they hear not the voice of the oppressor.

¹⁸där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

¹⁹The small and great are there; and the servant is free from his master.

¹⁹Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

²⁰Wherefore is light given to him that is in misery, and life unto the bitter in soul;

²⁰Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

²¹Which long for death, but it cometh not; and dig for it more than for hid treasures;

²¹åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

²²Which rejoice exceedingly, and are glad, when they can find the grave?

²²åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

²³Why is light given to a man whose way is hid, and whom God hath hedged in?

²³varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

²⁴For my sighing cometh before I eat, and my roarings are poured out like the waters.

²⁴Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

²⁵For the thing which I greatly feared is come upon me, and that which I was afraid of is come unto me.

²⁵ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

²⁶I was not in safety, neither had I rest, neither was I quiet; yet trouble came.

²⁶Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.