¹Then Eliphaz the Temanite answered and said,

¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

²If we assay to commune with thee, wilt thou be grieved? but who can withhold himself from speaking?

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

³Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands.

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

⁴Thy words have upholden him that was falling, and thou hast strengthened the feeble knees.

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁵But now it is come upon thee, and thou faintest; it toucheth thee, and thou art troubled.

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁶Is not this thy fear, thy confidence, thy hope, and the uprightness of thy ways?

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁷Remember, I pray thee, who ever perished, being innocent? or where were the righteous cut off?

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁸Even as I have seen, they that plow iniquity, and sow wickedness, reap the same.

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁹By the blast of God they perish, and by the breath of his nostrils are they consumed.

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

¹⁰The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, and the teeth of the young lions, are broken.

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹¹The old lion perisheth for lack of prey, and the stout lion's whelps are scattered abroad.

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹²Now a thing was secretly brought to me, and mine ear received a little thereof.

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹³In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falleth on men,

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹⁴Fear came upon me, and trembling, which made all my bones to shake.

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁵Then a spirit passed before my face; the hair of my flesh stood up:

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁶It stood still, but I could not discern the form thereof: an image was before mine eyes, there was silence, and I heard a voice, saying,

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁷Shall mortal man be more just than God? shall a man be more pure than his maker?

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁸Behold, he put no trust in his servants; and his angels he charged with folly:

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁹How much less in them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, which are crushed before the moth?

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

²⁰They are destroyed from morning to evening: they perish for ever without any regarding it.

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²¹Doth not their excellency which is in them go away? they die, even without wisdom.

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»