¹ Pam, ARGLWYDD, y sefi draw, ac ymguddio yn amser cyfyngder?

¹Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?

² Y mae'r drygionus yn ei falchder yn ymlid yr anghenus; dalier ef yn y cynlluniau a ddyfeisiodd.

²Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!

³ Oherwydd ymffrostia'r drygionus yn ei chwant ei hun, ac y mae'r barus yn melltithio ac yn dirmygu'r ARGLWYDD.

³Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.

⁴ Nid yw'r drygionus ffroenuchel yn ei geisio, nid oes lle i Dduw yn ei holl gynlluniau.

⁴Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.

⁵ Troellog yw ei ffyrdd bob amser, y mae dy farnau di y tu hwnt iddo; ac am ei holl elynion, fe'u dirmyga.

⁵Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.

⁶ Fe ddywed ynddo'i hun, "Ni'm symudir; trwy'r cenedlaethau ni ddaw niwed ataf."

⁶Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»

⁷ Y mae ei enau'n llawn melltith, twyll a thrais; y mae cynnen a drygioni dan ei dafod.

⁷Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.

⁸ Y mae'n aros mewn cynllwyn yn y pentrefi, ac yn lladd y diniwed yn y dirgel; gwylia ei lygaid am yr anffodus.

⁸Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.

⁹ Llecha'n ddirgel fel llew yn ei ffau; llecha er mwyn llarpio'r truan, ac fe'i deil trwy ei dynnu i'w rwyd;

⁹Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.

¹⁰ caiff ei ysigo a'i ddarostwng ganddo, ac fe syrthia'r anffodus i'w grafangau.

¹⁰Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.

¹¹ Dywed yntau ynddo'i hun, "Anghofiodd Duw, cuddiodd ei wyneb ac ni w�l ddim."

¹¹Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»

¹² Cyfod, ARGLWYDD; O Dduw, cod dy law; nac anghofia'r anghenus.

¹²Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.

¹³ Pam y mae'r drygionus yn dy ddirmygu, O Dduw, ac yn tybio ynddo'i hun nad wyt yn galw i gyfrif?

¹³Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?

¹⁴ Ond yn wir, yr wyt yn edrych ar helynt a gofid, ac yn sylwi er mwyn ei gymryd yn dy law; arnat ti y dibynna'r anffodus, ti sydd wedi cynorthwyo'r amddifad.

¹⁴Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

¹⁵ Dryllia nerth y drygionus a'r anfad; chwilia am ei ddrygioni nes ei ddihysbyddu.

¹⁵Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.

¹⁶ Y mae'r ARGLWYDD yn frenin byth bythoedd; difethir y cenhedloedd o'i dir.

¹⁶Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.

¹⁷ Clywaist, O ARGLWYDD, ddyhead yr anghenus; yr wyt yn cryfhau eu calon wrth wrando arnynt,

¹⁷De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt

¹⁸ yn gweinyddu barn i'r amddifad a'r gorthrymedig, rhag i feidrolion beri ofn mwyach.

¹⁸för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.