¹Kial la Plejpotenculo ne destinis tempojn, Kaj Liaj konantoj ne vidas Liajn tagojn?

¹Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

²Oni forsxovas la limojn; Oni rabas la sxafaron kaj pasxtas gxin.

²Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;

³Oni forkondukas la azenon de orfoj, Oni prenas kiel garantiajxon la bovon de vidvino.

³de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.

⁴Oni forpusxas malricxulojn de la vojo; La suferantoj sur la tero devas sin kasxi.

⁴Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

⁵Jen kiel sovagxaj azenoj ili eliras al sia laboro, por sercxi kaptajxon; La stepo donas al ili panon por iliaj infanoj.

⁵Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

⁶Sur fremda kampo ili rikoltas, Kaj en vinbergxardeno de malpiulo ili kolektas berojn.

⁶På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

⁷Nudaj ili tradormas la nokton, cxar ili ne havas veston, Kaj dum la frosto ili havas nenion, por sin kovri.

⁷Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.

⁸De la pluvego de la montoj ili malsekigxas, Kaj pro nehavado de rifugxejo ili cxirkauxprenas rokon.

⁸Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

⁹Oni forsxiras orfon de la mamoj, Kaj oni ruinigas malricxulon.

⁹Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.

¹⁰Ili iras nudaj, sen vestoj, Kaj malsataj ili portas garbojn;

¹⁰Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.

¹¹Inter iliaj muroj oni pretigas oleon; Oni devigas ilin treti en vinpremejoj, dum ili mem estas soifantaj.

¹¹Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

¹²El la urbo auxdigxas gxemoj de homoj, Kaj la animoj de mortigatoj krias; Sed Dio ne atentas tiun blasfemadon.

¹²Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

¹³Tiuj homoj estas kontrauxuloj de la lumo; Ili ne konas Liajn vojojn, Ne revenas al Lia irejo.

¹³Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.

¹⁴Antaux tagigxo levigxas la mortigisto, Mortigas malricxulon kaj senhavulon, Kaj en la nokto li estas kiel sxtelisto.

¹⁴Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.

¹⁵La okulo de adultulo atendas la krepuskon, Dirante:Neniu okulo min vidu; Kaj li kovras sian vizagxon.

¹⁵Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

¹⁶En mallumo oni faras subfoson sub domoj; Dum la tago oni kasxas sin cxe si, ne konante lumon.

¹⁶När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.

¹⁷CXar la mallumo estas mateno por ili cxiuj, CXar ili interkonatigxis kun la teruroj de la mallumo.

¹⁷Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

¹⁸Tia homo estas malpeza sur la suprajxo de akvo; Malgranda estas lia parto sur la tero; Li ne iras laux la vojo de vinbergxardenoj.

¹⁸»Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

¹⁹Kiel seka tero kaj varmego englutas negxan akvon, Tiel SXeol englutas la pekulojn.

¹⁹Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.

²⁰Forgesu lin la interno de lia patrino; La vermoj frandu lin; Oni lin ne plu rememoru; Li rompigxu kiel malbona arbo-

²⁰Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

²¹Li, kiu premas seninfanulinon, kiu ne naskis, Kaj kiu ne faras bonon al vidvino.

²¹Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»

²²Kiu ecx potenculojn maltrankviligas per sia forto, Tiel ke oni ne estas certa pri sia vivo, kiam li levigxis.

²²Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

²³Dio donas al ili sendangxerecon kaj apogon, Kaj Liaj okuloj estas super iliaj vojoj.

²³han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.

²⁴Ili levigxis alte; sed subite ili ne plu ekzistas; Ili falas kaj estas forkaptataj kiel cxiuj, Kaj kiel la kapo de spiko ili dehakigxas.

²⁴När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.

²⁵CXu ne estas tiel? Kiu pruvos, ke mi mensogas, kaj senvalorigos mian parolon?

²⁵Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?