1Ijob respondis kaj diris:
1Därefter tog Job till orda och sade:
2Kiel vi helpas al tiu, kiu ne havas forton! Kiel vi subtenas tiun, kies brako estas senforta!
2Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
3Kian konsilon vi donas al tiu, kiu ne havas sagxon, Kaj kiel grandan prudenton vi montras!
3Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4Al kiu vi parolas vortojn? Kaj kies spirito eliras el vi?
4Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?
5La mortintoj tremas sub la akvo, Kaj ankaux tiuj, kiuj vivas en gxi.
5Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.
6SXeol estas malkovrita antaux Li, Kaj la abismo ne havas kovron.
6Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.
7Li etendis la nordon super la malpleno, Li pendigis la teron sur nenio.
7Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.
8Li ligas la akvon en Siaj nuboj, Kaj nubo ne krevas sub tio.
8Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.
9Li kovras la tronon Kaj etendas cxirkaux gxi Sian nubon.
9Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.
10Li faris limon sur la akvo, GXis la loko, kie finigxas la lumo kaj la mallumo.
10En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.
11La kolonoj de la cxielo sxanceligxas Kaj tremas de Lia krio.
11Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.
12Per Sia forto Li kvietigas la maron, Kaj per Sia sagxo Li frakasas Rahabon.
12Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
13Per Lia spirito belegigxis la cxielo; Lia mano trapikas la tordigxantan serpenton.
13Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.
14Jen tio estas parto de Liaj vojoj; Kaj nur iometon ni auxdis pri Li. Kiu povas kompreni la tondron de Lia potenco?
14Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?