¹Au chef des chantres. Sur les lis. De David. Sauve-moi, ô Dieu! Car les eaux menacent ma vie.

¹För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

²J'enfonce dans la boue, sans pouvoir me tenir; Je suis tombé dans un gouffre, et les eaux m'inondent.

²Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

³Je m'épuise à crier, mon gosier se dessèche, Mes yeux se consument, tandis que je regarde vers mon Dieu.

³Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

⁴Ils sont plus nombreux que les cheveux de ma tête, Ceux qui me haïssent sans cause; Ils sont puissants, ceux qui veulent me perdre, Qui sont à tort mes ennemis. Ce que je n'ai pas dérobé, il faut que je le restitue.

⁴Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

⁵O Dieu! tu connais ma folie, Et mes fautes ne te sont point cachées.

⁵Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

⁶Que ceux qui espèrent en toi ne soient pas confus à cause de moi, Seigneur, Eternel des armées! Que ceux qui te cherchent ne soient pas dans la honte à cause de moi, Dieu d'Israël!

⁶Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

⁷Car c'est pour toi que je porte l'opprobre, Que la honte couvre mon visage;

⁷Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

⁸Je suis devenu un étranger pour mes frères, Un inconnu pour les fils de ma mère.

⁸Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

⁹Car le zèle de ta maison me dévore, Et les outrages de ceux qui t'insultent tombent sur moi.

⁹främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

¹⁰Je verse des larmes et je jeûne, Et c'est ce qui m'attire l'opprobre;

¹⁰Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

¹¹Je prends un sac pour vêtement, Et je suis l'objet de leurs sarcasmes.

¹¹Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

¹²Ceux qui sont assis à la porte parlent de moi, Et les buveurs de liqueurs fortes me mettent en chansons.

¹²Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

¹³Mais je t'adresse ma prière, ô Eternel! Que ce soit le temps favorable, ô Dieu, par ta grande bonté! Réponds-moi, en m'assurant ton secours!

¹³Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

¹⁴Retire-moi de la boue, et que je n'enfonce plus! Que je sois délivré de mes ennemis et du gouffre!

¹⁴Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

¹⁵Que les flots ne m'inondent plus, Que l'abîme ne m'engloutisse pas, Et que la fosse ne se ferme pas sur moi!

¹⁵Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

¹⁶Exauce-moi, Eternel! car ta bonté est immense. Dans tes grandes compassions, tourne vers moi les regards,

¹⁶Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

¹⁷Et ne cache pas ta face à ton serviteur! Puisque je suis dans la détresse, hâte-toi de m'exaucer!

¹⁷Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

¹⁸Approche-toi de mon âme, délivre-la! Sauve-moi, à cause de mes ennemis!

¹⁸Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

¹⁹Tu connais mon opprobre, ma honte, mon ignominie; Tous mes adversaires sont devant toi.

¹⁹Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

²⁰L'opprobre me brise le coeur, et je suis malade; J'attends de la pitié, mais en vain, Des consolateurs, et je n'en trouve aucun.

²⁰Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

²¹Ils mettent du fiel dans ma nourriture, Et, pour apaiser ma soif, ils m'abreuvent de vinaigre.

²¹Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

²²Que leur table soit pour eux un piège, Et un filet au sein de leur sécurité!

²²De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

²³Que leurs yeux s'obscurcissent et ne voient plus, Et fais continuellement chanceler leurs reins!

²³Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

²⁴Répands sur eux ta colère, Et que ton ardente fureur les atteigne!

²⁴må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

²⁵Que leur demeure soit dévastée, Qu'il n'y ait plus d'habitants dans leurs tentes!

²⁵Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

²⁶Car ils persécutent celui que tu frappes, Ils racontent les souffrances de ceux que tu blesses.

²⁶Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

²⁷Ajoute des iniquités à leurs iniquités, Et qu'ils n'aient point part à ta miséricorde!

²⁷eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

²⁸Qu'ils soient effacés du livre de vie, Et qu'ils ne soient point inscrits avec les justes!

²⁸Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

²⁹Moi, je suis malheureux et souffrant: O Dieu, que ton secours me relève!

²⁹Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

³⁰Je célébrerai le nom de Dieu par des cantiques, Je l'exalterai par des louanges.

³⁰Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

³¹Cela est agréable à l'Eternel, plus qu'un taureau Avec des cornes et des sabots.

³¹Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

³²Les malheureux le voient et se réjouissent; Vous qui cherchez Dieu, que votre coeur vive!

³²Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

³³Car l'Eternel écoute les pauvres, Et il ne méprise point ses captifs.

³³När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

³⁴Que les cieux et la terre le célèbrent, Les mers et tout ce qui s'y meut!

³⁴Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

³⁵Car Dieu sauvera Sion, et bâtira les villes de Juda; On s'y établira, et l'on en prendra possession;

³⁵Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

³⁶La postérité de ses serviteurs en fera son héritage, Et ceux qui aiment son nom y auront leur demeure.

³⁶Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

³⁷Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.