1Venez, chantons avec allégresse à l'Eternel! Poussons des cris de joie vers le rocher de notre salut.
1Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.
2Allons au-devant de lui avec des louanges, Faisons retentir des cantiques en son honneur!
2Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.
3Car l'Eternel est un grand Dieu, Il est un grand roi au-dessus de tous les dieux.
3Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.
4Il tient dans sa main les profondeurs de la terre, Et les sommets des montagnes sont à lui.
4Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;
5La mer est à lui, c'est lui qui l'a faite; La terre aussi, ses mains l'ont formée.
5hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.
6Venez, prosternons-nous et humilions-nous, Fléchissons le genou devant l'Eternel, notre créateur!
6Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
7Car il est notre Dieu, Et nous sommes le peuple de son pâturage, Le troupeau que sa main conduit... Oh! si vous pouviez écouter aujourd'hui sa voix!
7Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.
8N'endurcissez pas votre coeur, comme à Meriba, Comme à la journée de Massa, dans le désert,
8O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,
9Où vos pères me tentèrent, M'éprouvèrent, quoiqu'ils vissent mes oeuvres.
9där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
10Pendant quarante ans j'eus cette race en dégoût, Et je dis: C'est un peuple dont le coeur est égaré; Ils ne connaissent pas mes voies.
10I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»
11Aussi je jurai dans ma colère: Ils n'entreront pas dans mon repos!
11Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»