¹לכו בעקבותי כאשר גם אני הלך בעקבות המשיח׃

¹Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.

²ועל זאת אני משבח אתכם אחי כי זכרתם אתי בכל לשמר את הקבלות כאשר מסרתי לכם׃

²Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.

³אך חפץ אנכי שתדעו כי ראש כל איש המשיח וראש האשה האיש וראש המשיח הוא האלהים׃

³Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud.

⁴כל איש אשר יתפלל או יתנבא וראשו מכסה מבזה הוא את ראשו׃

⁴Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud.

⁵וכל אשה אשר תתפלל או תתנבא וראשה פרוע מבזה היא את ראשה יען בזה היא כמו מגלחה׃

⁵Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat.

⁶כי האשה אם לא תתכסה גם תתגלח ואם בזיון הוא לאשה להכסם או להתגלח תתכסה׃

⁶Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig.

⁷והאיש איננו חיב לכסות את ראשו כי הוא צלם אלהים וכבודו אבל האשה היא כבוד האיש׃

⁷En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet.

⁸כי אין האיש מן האשה כי אם האשה מן האיש׃

⁸Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.

⁹גם לא נברא האיש בעבור האשה כי אם האשה בעבור האיש׃

⁹Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull.

¹⁰על כן האשה חיבת להיות לה כפה על ראשה בעבור המלאכים׃

¹⁰Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas skull.

¹¹אבל אין האיש בלא אשה ואין האשה בלא איש באדון׃

¹¹Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan.

¹²כי כאשר האשה מן האיש כן גם האיש על ידי האשה וכל זאת מאלהים׃

¹²Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud. --

¹³שפטו נא בנפשכם הנאוה לאשה להתפלל אל האלהים בגלוי ראש׃

¹³Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?

¹⁴או הלא גם הטבע בעצמו ילמד אתכם כי איש אשר יגדל פרע שער ראשו חרפה היא לו׃

¹⁴Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår,

¹⁵אבל האשה כי תגדל שערה פאר הוא לה כי נתן לה השער לצניף׃

¹⁵men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja.

¹⁶ואם יחשב איש לערער עלינו אין לנו מנהג כזה ולא לקהלות האלהים׃

¹⁶Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.

¹⁷והנה בצותי את זאת לא אוכל לשבח אתכם על אשר תקהלו יחד לא להועיל כי אם לרעה׃

¹⁷Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.

¹⁸כי בראשונה שמעתי שיש מחלקות ביניכם כאשר תועדו בקהל ומקצתו אני מאמין׃

¹⁸Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är.

¹⁹כי אף צריכות כתות להיות ביניכם למען יודעו הנאמנים בכם׃

¹⁹Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

²⁰ועתה כאשר תקהלו יחד אין זה לאכל סעודת האדון׃

²⁰När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas;

²¹כי כל אחד מקדים לקחת סעודתו בעת האכילה וזה ירעב וזה ישתכר׃

²¹ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket.

²²האין לכם בתים לאכל ולשתות בהם או התבוזו את קהל אלהים ותכלימו את אשר אין בידם מאומה מה אמר לכם העל זאת אשבח אתכם אינני משבח׃

²²Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

²³כי כה קבלתי אנכי מן האדון את אשר גם מסרתי לכם כי האדון ישוע בלילה ההוא אשר נמסר בו לקח את הלחם׃

²³Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd

²⁴ויברך ויבצע ויאמר קחו אכלו זה גופי הנבצע בעדכם עשו זאת לזכרוני׃

²⁴och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»

²⁵וכן גם את הכוס אחר הסעודה ויאמר הכוס הזאת היא הברית החדשה בדמי עשו זאת לזכרוני בכל עת שתשתו׃

²⁵Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.»

²⁶כי בכל עת שתאכלו את הלחם הזה ותשתו את הכוס הזאת הזכר תזכירו את מות אדנינו עד כי יבוא׃

²⁶Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.

²⁷לכן מי שיאכל מן הלחם הזה או ישתה מכוס האדון שלא כראוי יאשם לגוף אדנינו ולדמו׃

²⁷Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.

²⁸יבחן האיש את נפשו ואז יאכל מן הלחם וישתה מן הכוס׃

²⁸Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken.

²⁹כי האכל והשתה שלא כראוי אכל ושתה דין לנפשו יען אשר לא הפלה את גוף האדון׃

²⁹Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig.

³⁰בעבור זאת יש בכם חולים וחלשים רבים והרבה ישנו המות׃

³⁰Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade.

³¹כי אם נבחן את נפשנו לא נהיה נדונים׃

³¹Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.

³²וכאשר נדון נוסר על יד האדון למען לא נחיב עם העולם׃

³²Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.

³³על כן אחי בהקהלכם יחד לאכל תחכו איש אל רעהו׃

³³Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra.

³⁴וכי ירעב איש יאכל בביתו פן תקהלו לאשמה ויתר הדברים אתקן בבאי׃

³⁴Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.