¹ויען איוב ויאמר׃

¹Då tog Job till orda och sade:

²לו שקול ישקל כעשי והיתי במאזנים ישאו יחד׃

²Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

³כי עתה מחול ימים יכבד על כן דברי לעו׃

³Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

⁴כי חצי שדי עמדי אשר חמתם שתה רוחי בעותי אלוה יערכוני׃

⁴Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

⁵הינהק פרא עלי דשא אם יגעה שור על בלילו׃

⁵Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

⁶היאכל תפל מבלי מלח אם יש טעם בריר חלמות׃

⁶Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

⁷מאנה לנגוע נפשי המה כדוי לחמי׃

⁷Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

⁸מי יתן תבוא שאלתי ותקותי יתן אלוה׃

⁸Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

⁹ויאל אלוה וידכאני יתר ידו ויבצעני׃

⁹O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

¹⁰ותהי עוד נחמתי ואסלדה בחילה לא יחמול כי לא כחדתי אמרי קדוש׃

¹⁰Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

¹¹מה כחי כי איחל ומה קצי כי אאריך נפשי׃

¹¹Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

¹²אם כח אבנים כחי אם בשרי נחוש׃

¹²Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

¹³האם אין עזרתי בי ותשיה נדחה ממני׃

¹³Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

¹⁴למס מרעהו חסד ויראת שדי יעזוב׃

¹⁴Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

¹⁵אחי בגדו כמו נחל כאפיק נחלים יעברו׃

¹⁵Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

¹⁶הקדרים מני קרח עלימו יתעלם שלג׃

¹⁶som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

¹⁷בעת יזרבו נצמתו בחמו נדעכו ממקומם׃

¹⁷men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

¹⁸ילפתו ארחות דרכם יעלו בתהו ויאבדו׃

¹⁸Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

¹⁹הביטו ארחות תמא הליכת שבא קוו למו׃

¹⁹Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

²⁰בשו כי בטח באו עדיה ויחפרו׃

²⁰men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

²¹כי עתה הייתם לא תראו חתת ותיראו׃

²¹Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

²²הכי אמרתי הבו לי ומכחכם שחדו בעדי׃

²²Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

²³ומלטוני מיד צר ומיד עריצים תפדוני׃

²³att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

²⁴הורוני ואני אחריש ומה שגיתי הבינו לי׃

²⁴Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

²⁵מה נמרצו אמרי ישר ומה יוכיח הוכח מכם׃

²⁵Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

²⁶הלהוכח מלים תחשבו ולרוח אמרי נאש׃

²⁶Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

²⁷אף על יתום תפילו ותכרו על ריעכם׃

²⁷Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

²⁸ועתה הואילו פנו בי ועל פניכם אם אכזב׃

²⁸Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

²⁹שבו נא אל תהי עולה ושבי עוד צדקי בה׃

²⁹Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

³⁰היש בלשוני עולה אם חכי לא יבין הוות׃

³⁰Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?