¹Felele pedig Jób, és monda:

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²Jól hallgassátok meg az én beszédemet, és legyen ez a ti vigasztalástok [helyett.]

²Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.

³Szenvedjetek el engem, a míg szólok, azután gúnyoljátok ki beszédemet.

³Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

⁴Avagy én embernek panaszolkodom-é? Miért ne volna hát keserû a lelkem?

⁴Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

⁵Tekintsetek reám és álmélkodjatok el, és tegyétek kezeteket szátokra.

⁵Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.

⁶Ha visszaemlékezem, mindjárt felháborodom, és reszketés fogja el testemet.

⁶Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

⁷Mi az oka, hogy a gonoszok élnek, vénséget érnek, sõt még meg is gyarapodnak?

⁷Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?

⁸Az õ magvok elõttök nõ fel õ velök, és az õ sarjadékuk szemeik elõtt.

⁸De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.

⁹Házok békességes a félelemtõl, és az Isten vesszeje nincsen õ rajtok.

⁹Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

¹⁰Bikája folyat és nem terméketlen, tehene megellik és el nem vetél.

¹⁰När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.

¹¹Kieresztik, mint nyájat, kisdedeiket, és ugrándoznak az õ magzataik.

¹¹Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.

¹²Dobot és hárfát ragadnak, és örvendeznek a síp zengésének.

¹²De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.

¹³Jóllétben töltik el napjaikat, és egy pillanat alatt szállnak alá a sírba;

¹³De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.

¹⁴Noha azt mondják Istennek: Távozzál el tõlünk, mert a te utaidnak tudásában nem gyönyörködünk!

¹⁴Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.

¹⁵Micsoda a Mindenható, hogy tiszteljük õt, és mit nyerünk vele, ha esedezünk elõtte?

¹⁵Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

¹⁶Mindazáltal az õ javok nincsen hatalmukban, azért a gonoszok tanácsa távol legyen tõlem!

¹⁶Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

¹⁷Hányszor aluszik el a gonoszok szövétneke, és jõ rájok az õ veszedelmök! [Hányszor] osztogatja részöket haragjában.

¹⁷Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

¹⁸Olyanok lesznek, mint a pozdorja a szél elõtt, és mint a polyva, a melyet forgószél ragad el.

¹⁸De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

¹⁹Isten az õ fiai számára tartja fenn annak büntetését. Megfizet néki, hogy megérzi majd.

¹⁹»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

²⁰Maga látja meg a maga veszedelmét, és a Mindenható haragjából iszik.

²⁰Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

²¹Mert mi gondja van néki házanépére halála után, ha az õ hónapjainak száma letelt?!

²¹Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

²²Ki taníthatja Istent bölcseségre, hisz õ ítéli meg a magasságban levõket is!

²²»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

²³Ez meghal az õ teljes boldogságában, egészen megelégedetten és nyugodtan;

²³Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;

²⁴Fejõedényei tejjel vannak tele, csontjainak velõje nedvességtõl árad.

²⁴hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

²⁵Amaz elkeseredett lélekkel hal meg, mert nem élhetett a jóval.

²⁵Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.

²⁶Együtt feküsznek a porban, és féreg lepi õket.

²⁶Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

²⁷Ímé, jól tudom a ti gondolatitokat és a hamisságokat, a melyekkel méltatlankodtok ellenem;

²⁷Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

²⁸Mert ezt mondjátok: Hol van ama fõembernek háza, hol van a gonoszok lakozásának sátora?

²⁸I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

²⁹Avagy nem kérdeztétek-é meg azokat, a kik [sokat] utaznak és jeleiket nem ismeritek-é?

²⁹Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:

³⁰Bizony a veszedelemnek napján elrejtetik a gonosz, a haragnak napján kiszabadul.

³⁰att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?

³¹Kicsoda veti szemére az õ útját, és a mit cselekedett, kicsoda fizet meg néki azért?

³¹Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

³²Még ha a sírba vitetik is ki, a sírdomb felett is él.

³²Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.

³³Édesek lesznek néki a sírnak hantjai, és maga után vonsz minden embert, a mint számtalanok [mentek el] elõtte.

³³Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

³⁴Hogyan vigasztalnátok hát engem hiábavalósággal? Feleselésetek igazságtalanság marad.

³⁴Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.