1Vadászol-é prédát a nõstény oroszlánnak, és az oroszlánkölykök éhségét kielégíted-é;
1Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
2Mikor meglapulnak tanyáikon, [és] a bokrok közt lesben vesztegelnek?
2när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
3Ki szerez a hollónak eledelt, mikor a fiai Istenhez kiáltoznak; kóvályognak, mert nincs mit enniök?
3Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
4Tudod-é a kõszáli zergék ellésének idejét; megvigyáztad-é a szarvasok fajzását?
4Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
5Megszámláltad-é a hónapokat, a meddig vemhesek; tudod-é az ellésök idejét?
5Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
6[Csak] összegörnyednek, elszülik magzataikat, vajudásaiktól []megszabadulnak.
6De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7Fiaik meggyarapodnak, a legelõn nagyranõnek, elszélednek és nem térnek vissza hozzájok.
7Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8Ki bocsátotta szabadon a vadszamarat, ki oldozta el e szamárnak kötelét,
8Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
9A melynek házául a pusztát rendelém, és lakóhelyéül a sósföldet?
9Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
10Kineveti a városbeli sokadalmat, nem hallja a hajtsár kiáltozását.
10Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
11A hegyeken szedeget, az õ legelõjén mindenféle zöld [gazt] felkeres.
11Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
12Akar-é szolgálni néked a bölény? Avagy meghál-é a te jászolodnál?
12Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
13Oda kötheted a bölényt a barázdához kötelénél fogva? Vajjon boronálja-é a völgyeket utánad?
13Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14Bízhatol-é benne, mivelhogy nagy az ereje, és munkádat hagyhatod-é reá?
14Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15Hiszed-é róla, hogy vetésedet behordja, és szérûdre betakarítja?
15Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
16Vígan [leng] a struczmadár szárnya: vajjon az eszterág szárnya és tollazata-é az?
16Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17Hiszen a földön hagyja tojásait, és a porral költeti ki!
17Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
18És elfeledi, hogy a láb eltiporhatja, és a mezei vad eltaposhatja azokat.
18Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19Fiaival oly keményen bánik, mintha nem is övéi volnának; ha fáradsága kárba vész, nem bánja;
19Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20Mert Isten a bölcseséget elfeledtette vele, értelmet pedig nem adott néki.
20Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
21De hogyha néki ereszkedik, kineveti a lovat és lovagját.
21Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
22Te adsz-é erõt a lónak, avagy a nyakát sörénynyel te ruházod-é fel?
22Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
23Felugraszthatod-é, mint a sáskát? Tüsszögése dicsõ, félelmetes!
23Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24[Lábai] vermet ásnak, örvend erejének, a fegyver elé rohan.
24Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
25Neveti a félelmet; nem remeg, nem fordul meg a fegyver elõl;
25Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
26Csörög rajta a tegez, ragyog a kopja és a dárda:
26Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
27Tombolva, nyihogva kapálja a földet, és nem áll veszteg, ha trombita zeng.
27Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28A trombitaszóra nyerítéssel felel; messzirõl megneszeli az ütközetet, a vezérek lármáját és a csatazajt.
28För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
29A te értelmed miatt van-é, hogy az ölyv repül, [és] kiterjeszti szárnyait dél felé?
29Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30A te rendelésedre száll-é fent a sas, és rakja-é fészkét a magasban? [ (Job 39:31) A kõsziklán lakik és tanyázik, a sziklák párkányain és bércztetõkön. ] [ (Job 39:32) Onnét kémlel enni való után, messzire ellátnak szemei. ] [ (Job 39:33) Fiai vért szívnak, és a hol dög van, mindjárt ott [terem.] ] [ (Job 39:34) Szóla továbbá az Úr Jóbnak, és monda: ] [ (Job 39:35) A ki pert kezd a Mindenhatóval, czáfolja meg, és a ki az Istennel feddõdik, feleljen néki! ] [ (Job 39:36) És szóla Jób az Úrnak, és monda: ] [ (Job 39:37) Ímé, én parányi vagyok, mit feleljek néked? Kezemet a szájamra teszem. ] [ (Job 39:38) Egyszer szóltam, de már nem szólok, avagy kétszer, de nem teszem többé! ]
30Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
31På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
32Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
34Så svarade nu HERREN Job och sade:
35Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
36Job svarade HERREN och sade:
37Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
38En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.