1A nyomorultnak imádsága, a mikor eleped és kiönti panaszát az Úr elé.
1Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
2Uram, hallgasd meg az én imádságomat, és kiáltásom jusson te hozzád!
2HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
3Ne rejtsd el a te orczádat tõlem; mikor szorongatnak engem, hajtsd hozzám a te füledet; mikor kiáltok, hamar hallgass meg engem!
3Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
4Mert elenyésznek az én napjaim, mint a füst, és csontjaim, mint valami tûzhely, üszkösök.
4Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
5Letaroltatott és megszáradt, mint a fû az én szívem; még kenyerem megevésérõl is elfelejtkezem.
5Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
6Nyögésemnek szavától csontom a húsomhoz ragadt.
6För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
7Hasonló vagyok a pusztai pelikánhoz; olyanná lettem, mint a bagoly a romokon.
7Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
8Virrasztok és olyan vagyok, mint a magános madár a háztetõn.
8Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
9Minden napon gyaláznak engem ellenségeim, csúfolóim esküsznek én reám.
9Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
10Bizony a port eszem kenyér gyanánt, és italomat könyekkel vegyítem,
10Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
11A te felindulásod és búsulásod miatt; mert felemeltél engem és földhöz vertél engem.
11för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
12Napjaim olyanok, mint a megnyúlt árnyék; magam pedig, mint a fû, megszáradtam.
12Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
13De te Uram örökké megmaradsz, és a te emlékezeted nemzetségrõl nemzetségre [áll.]
13Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
14Te kelj fel, könyörülj a Sionon! Mert ideje, hogy könyörülj rajta, mert eljött a megszabott idõ.
14Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
15Mert kedvelik a te szolgáid annak köveit, és a porát is kímélik.
15Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
16És félik a népek az Úrnak nevét, és e földnek minden királya a te dicsõségedet;
16Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
17Mivelhogy az Úr megépítette a Siont, megláttatta magát az õ dicsõségében.
17när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
18Oda fordult a gyámoltalanok imádsága felé, és azoknak imádságát meg nem útálta.
18när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
19Irattassék meg ez a következõ nemzedéknek, és a teremtendõ nép dicsérni fogja az Urat.
19Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
20Mert alátekintett az õ szentségének magaslatáról; a mennyekbõl a földre nézett le az Úr.
20att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
21Hogy meghallja a fogolynak nyögését, [és] hogy feloldozza a halálnak fiait.
21för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
22Hogy hirdessék a Sionon az Úrnak nevét, és az õ dicséretét Jeruzsálemben.
22på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
23Mikor egybegyûlnek a népek mindnyájan, és az országok, hogy szolgáljanak az Úrnak.
23när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
24Megsanyargatta az én erõmet ez útban, megrövidítette napjaimat.
24Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
25Ezt mondám: Én Istenem! Ne vígy el engem az én napjaimnak felén; a te esztendeid nemzedékek nemzedékéig [tartanak.]
25Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
26Régente fundáltad a földet, s az egek is a te kezednek munkája.
26I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
27Azok elvesznek, de te megmaradsz; mindazok elavulnak, mint a ruha; mint az öltözetet, elváltoztatod azokat, és elváltoznak.
27de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
28De te ugyanaz vagy, és a te esztendeid el nem fogynak. [ (Psalms 102:29) A te szolgáidnak fiai megmaradnak, és az õ magvok erõsen megáll elõtted. ]
28Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
29Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.