1Az éneklõmesternek, Dávid zsoltára.
1För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2Te ismered ülésemet és felkelésemet, messzirõl érted gondolatomat.
2Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3Járásomra és fekvésemre ügyelsz, minden útamat jól tudod.
3Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4Mikor még nyelvemen sincs a szó, immár egészen érted azt Uram!
4Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5Elõl és hátul körülzártál engem, és fölöttem tartod kezedet.
5Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6Csodálatos elõttem [e] tudás, magasságos, nem érthetem azt.
6En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7Hová menjek a te lelked elõl és a te orczád elõl hova fussak?
7Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8Ha a mennybe hágok fel, ott vagy; ha a Seolba vetek ágyat, ott is jelen vagy.
8Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
9Ha a hajnal szárnyaira kelnék, és a tenger túlsó szélére szállanék:
9Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10Ott is a te kezed vezérelne engem, és a te jobbkezed fogna engem.
10så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11Ha azt mondom: A sötétség bizonyosan elborít engem és a világosság körülöttem éjszaka lesz,
11Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
12A sötétség sem borít el elõled, és fénylik az éjszaka, mint a nappal; a sötétség olyan, mint a világosság.
12så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13Bizony te alkottad veséimet, te takargattál engem anyám méhében.
13Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14Magasztallak, hogy csodálatosan megkülönböztettél. Csodálatosak a te cselekedeteid! és jól tudja ezt az én lelkem.
14Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
15Nem volt elrejtve elõtted az én csontom, mikor titokban formáltattam és idomíttattam, [mintegy] a föld mélyében.
15Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16Látták szemeid az én alaktalan testemet, és könyvedben ezek mind be voltak írva: a napok is, a melyeken formáltatni fognak; holott egy sem volt még meg közülök.
16Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17És nékem milyen kedvesek a te gondolataid, oh Isten! Mily nagy azoknak summája!
17Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
18Számlálgatom õket: többek a fövénynél; felserkenek s mégis veled vagyok.
18Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19Vajha elvesztené Isten a gonoszt! Vérszopó emberek, fussatok el tõlem!
19Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20A kik gonoszul szólnak felõled, [és nevedet] hiába veszik fel, a te ellenségeid.
20de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
21Ne gyûlöljem-é, Uram, a téged gyûlölõket? Az ellened lázadókat ne útáljam-é?
21Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22Teljes gyûlölettel gyûlölöm õket, ellenségeimmé lettek!
22Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
23Vizsgálj meg engem, oh Isten, és ismerd meg szívemet! Próbálj meg engem, és ismerd meg gondolataimat!
23Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
24És lásd meg, ha van-e nálam a gonoszságnak valamilyen útja? és vezérelj engem az örökkévalóság útján!
24och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.