1Dávid tanítása; imádság a barlangban létekor.
1En sång av David; en bön, när han var i grottan.
2Fenszóval hívom az Urat, fenszóval könyörgök az Úrhoz.
2Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.
3Kiöntöm elõtte panaszomat, kitárom elõtte nyomorúságomat,
3Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.
4Mikor elcsügged bennem a lelkem. Te pedig tudod az én ösvényemet, hogy az úton, a melyen járok, tõrt hánytak elém.
4När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.
5Tekints jobbra és lásd meg, hogy senki sincsen, a ki ismerne; nincsen számomra menedék; senki sem tudakozódik felõlem.
5Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.
6Hívlak téged, oh Uram; [s ezt] mondom: Te vagy oltalmam [és] örökségem az élõknek földén;
6Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»
7Figyelmezz esedezésemre, mert igen nyomorult vagyok! Szabadíts meg engem üldözõimtõl, mert hatalmasabbak nálamnál! [ (Psalms 142:8) Vezesd ki lelkemet a börtönbõl, hogy magasztaljam a te nevedet! Az igazak vegyenek engem körül, mikor jól teszel majd velem. ]
7Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.
8För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.