1Dávid zsoltára emlékeztetõül.
1En psalm av David; till åminnelse.
2Uram, haragodban ne fenyíts meg engem; felgerjedésedben ne ostorozz meg engem!
2HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
3Mert nyilaid belém akadtak, és kezed rám nehezült.
3Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
4Nincs épség testemben a te haragodtól; nincs békesség csontjaimban vétkeim miatt.
4Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
5Mert bûneim elborítják fejemet; súlyos teherként, erõm felett.
5Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
6Megsenyvedtek, megbûzhödtek sebeim oktalanságom miatt.
6Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
7Lehorgadtam, meggörbedtem nagyon; naponta szomorúan járok.
7Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
8Mert derekam megtelt gyulladással, és testemben semmi ép sincsen.
8Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
9Erõtlen és összetört vagyok nagyon, s szívem keserûsége miatt jajgatok.
9Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
10Uram, elõtted van minden kívánságom, és nincs elõled elrejtve az én nyögésem!
10Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
11Szívem dobogva ver, elhágy erõm, s szemem világa - az sincs már velem.
11Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
12Szeretteim és barátaim félreállanak csapásomban; rokonaim pedig messze állanak.
12Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
13De tõrt vetnek, a kik életemre törnek, és a kik bajomra törnek; hitványságokat beszélnek, és csalárdságot koholnak mindennap.
13Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
14De én, mint a siket, nem hallok, és olyan vagyok, mint a néma, a ki nem nyitja föl száját.
14Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
15És olyanná lettem, mint az, a ki nem hall, és szájában nincsen ellenmondás.
15ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
16Mert téged vártalak Uram, te hallgass meg Uram, Istenem!
16Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
17Mert azt gondolom: csak ne örülnének rajtam; mikor lábam ingott, hatalmaskodtak ellenem!
17Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
18És bizony közel vagyok az eleséshez, és bánatom mindig elõttem van.
18Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
19Sõt bevallom bûneimet, bánkódom vétkem miatt.
19ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
20De ellenségeim élnek, erõsödnek; megsokasodtak hazug gyûlölõim,
20Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
21És a kik jóért roszszal fizetnek; ellenem törnek, a miért én jóra törekszem.
21de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
22Ne hagyj el Uram Istenem, ne távolodjál el tõlem! [ (Psalms 38:23) Siess segítségemre, oh Uram, én szabadítóm! ]
22Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.
23Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.