1Szép vagy én mátkám, mint Tirsa [városa,]
1»Min vän har gått ned till sin lustgård, till sina välluktrika blomstersängar, för att låta sin hjord beta i lustgårdarna och för att plocka liljor.
2Fordítsd el a te szemeidet én tõlem,
2Jag är min väns, och min vän är min, där han för sin hjord i bet ibland liljor.
3A te fogaid hasonlók a juhok nyájához,
3Du är skön såsom Tirsa, min älskade, ljuvlig såsom Jerusalem, överväldigande såsom en härskara.
4Mint a pomagránát darabja a te vakszemed,
4Vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de hava underkuvat mig. Ditt hår är likt en hjord av getter som strömma nedför Gilead.
5Hatvanan vannak a királynék,
5Dina tänder likna en hjord av tackor, nyss uppkomna ur badet, allasammans med tvillingar, ofruktsam är ingen ibland dem.
6És az én galambom, az én tökéletesem,
6Lik ett brustet granatäpple är din kind, där den skymtar genom din slöja. ----
7Kicsoda az, a ki úgy láttatik mintegy hajnal,
7Sextio äro drottningarna, och åttio bihustrurna, och tärnorna en otalig skara.
8A diófás kertekbe mentem vala alá,
8Men en enda är hon, min duva, min fromma, hon, sin moders endaste, hon, sin fostrarinnas utkorade. När jungfrur se henne, prisa de henne säll, drottningar och bihustrur höja hennes lov. ----
9Nem tudtam, hogy az én elmém ültete engem
9Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad, skön såsom månen, strålande såsom solen, överväldigande såsom en härskara?
10Térj meg, oh Sulamit!
10Till valnötslunden gick jag ned, för att glädja mig åt grönskan i dalen, för att se om vinträden hade slagit ut, om granatträden hade fått blommor.
11Oförtänkt satte mig då min kärlek upp på mitt furstefolks vagnar.
12»Vänd om, vänd om, du brud från Sulem, vänd om, vänd om, så att vi få se på dig.» »Vad finnen I att se hos bruden från Sulem, där hon rör sig såsom i vapendans?»