¹Tetapi Ayub menjawab, "Mengapa aku terus kamu kecam, dan kamu siksa dengan perkataan?

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²(19:1)

²Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

³Berkali-kali kamu menghina aku, dan kamu aniaya aku tanpa rasa malu.

³Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

⁴Seandainya salah perbuatanku, itu tidak merugikan kamu.

⁴Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁵Kamu pikir dirimu lebih baik daripadaku; susahku kamu anggap bukti kesalahanku.

⁵Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁶Ketahuilah bahwa aku sedang disiksa Allah, dan ditangkap dalam perangkap-Nya.

⁶så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁷Aku meronta karena kekejaman-Nya itu, tetapi tidak seorang pun yang memperhatikan aku. "Di mana keadilan," teriakku, tetapi tak ada yang mendengar aku.

⁷Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁸Allah menutup jalanku, aku tak dapat lewat, lorong-lorongku dibuat-Nya gelap pekat.

⁸Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁹Ia merampas hartaku semua, dan nama baikku dirusakkan-Nya.

⁹Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

¹⁰Ia menghantam aku dari segala jurusan, seperti orang mencabut akar dari tanaman, lalu membiarkannya merana dan layu, begitulah direnggut-Nya segala harapanku.

¹⁰Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹¹Murka Allah kepadaku menyala-nyala; aku dianggap-Nya sebagai musuh-Nya.

¹¹Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹²Pasukan-Nya menyerbu tanpa dapat dibendung; jalanku dihalangi, dan kemahku dikepung.

¹²Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹³Sanak saudaraku dijauhkan-Nya daripadaku; aku menjadi orang asing bagi semua kenalanku.

¹³Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹⁴Kaum kerabatku semua menjauhkan diri; teman-temanku tak ingat kepadaku lagi.

¹⁴Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁵Hamba perempuanku lupa siapa aku, tuan mereka; dianggapnya aku orang yang belum dikenalnya.

¹⁵Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁶Kupanggil hambaku, tapi ia tak menyahut, meskipun kubujuk dia dengan lembut.

¹⁶Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁷Istriku muak mencium bau napasku, saudara kandungku tak sudi mendekatiku.

¹⁷Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁸Aku dihina oleh anak-anak di jalan; jika aku berdiri, aku ditertawakan.

¹⁸Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁹Melihat aku, teman karibku merasa ngeri; aku ditinggalkan mereka yang kukasihi.

¹⁹Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

²⁰Tubuhku tinggal kulit pembalut tulang; hampir saja aku mati dan nyawaku melayang.

²⁰Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²¹Hai kawan-kawanku, kasihanilah aku, sebab tangan Allah memukul aku.

²¹Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²²Allah terus menekan aku; mengapa kamu tiru Dia? Belum puaskah kamu menyiksa?

²²Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²³Ah, kiranya kata-kataku dicatat, sehingga akan selalu diingat;

²³Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²⁴kiranya dengan besi dipahat pada batu, supaya bertahan sepanjang waktu.

²⁴ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁵Aku tahu bahwa di surga ada Pembelaku; akhirnya Ia akan datang menolong aku.

²⁵Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁶Meskipun kulitku luka-luka dan pecah, tapi selama aku bertubuh, akan kupandang Allah.

²⁶Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁷Dengan mataku sendiri Dia akan kulihat, dan bagiku Dia menjadi sahabat. Hatiku hancur sebab kamu berkata,

²⁷Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁸'Bagaimana caranya kita mendakwanya?' Kamu mencari alasan untuk membuat perkara.

²⁸Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁹Tetapi, kini takutlah kepada pedang! Sebab Allah murka dan menghukum orang berdosa; maka tahulah kamu, bahwa ada Allah yang mengadili manusia."

²⁹då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.