¹Manusia itu seperti dipaksa berjuang; hidupnya berat seperti hidup seorang upahan;

¹En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

²seperti budak yang merindukan naungan; seperti buruh yang menantikan imbalan.

²Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

³Bulan demi bulan hidupku tanpa tujuan; malam demi malam hatiku penuh kesedihan.

³Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

⁴Bila aku pergi tidur, malam merentang panjang; kurindukan fajar, tak dapat kuberbaring tenang.

⁴Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

⁵Tubuhku penuh cacing dan kerak darah; kulitku luka dan mengeluarkan nanah.

⁵Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

⁶Hidupku yang tanpa harap itu melaju menuju akhirnya, lebih laju daripada penenun menjalankan sekocinya.

⁶Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

⁷Ingatlah, ya Allah, hidupku hanya hembusan napas; kebahagiaanku hilang, tak meninggalkan bekas.

⁷Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

⁸Kini Engkau melihat aku--tetapi itu tidak lama. Jika nanti aku Kaucari, maka sudah tiada.

⁸Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

⁹Seperti awan yang meredup lalu menghilang, manusia pun mati, tak akan kembali pulang. Semua orang yang pernah mengenal dia, lupa kepadanya dan tak lagi mengingatnya.

⁹Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.

¹⁰(7:9)

¹⁰Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

¹¹Sebab itu aku tak dapat tinggal diam! Rasa pedih dan pahitku tak dapat kupendam. Aku harus membuka mulutku, dan mencurahkan isi hatiku.

¹¹Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

¹²Mengapa aku ini terus Kauawasi dan Kaujaga? Apakah aku ini naga laut yang berbahaya?

¹²Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

¹³Aku berbaring dan mencoba melepaskan lelah; aku mencari keringanan bagi hatiku yang gundah.

¹³När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

¹⁴Tetapi Kautakuti aku dengan impian; Kaudatangkan mimpi buruk dan khayalan.

¹⁴då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

¹⁵Sehingga aku lebih suka dicekik lalu mati daripada hidup dalam tubuh penuh derita ini.

¹⁵Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

¹⁶Aku lelah dan jemu hidup; aku ingin mati! Biarkan aku, sebab hidupku tidak berarti.

¹⁶Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

¹⁷Mengapa manusia begitu penting bagi-Mu? Mengapa tindakannya Kauperhatikan selalu?

¹⁷Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

¹⁸Kauselidiki dia setiap pagi, dan setiap saat dia Kauuji.

¹⁸synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

¹⁹Kapankah Engkau berpaling daripadaku, sehingga sempat aku menelan ludahku?

¹⁹Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

²⁰Hai Penjagaku, rugikah Engkau karena dosaku? Mengapa Kaupakai aku sebagai sasaran panah-Mu? Begitu beratkah aku membebani diri-Mu?

²⁰Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

²¹Tidak dapatkah Engkau mengampuni dosaku? Tidak mungkinkah Engkau menghapuskan salahku? Sebentar lagi aku terbaring dalam kuburan, dan bila Kaucari aku, tak akan Kaudapatkan."

²¹Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.