¹Orð Lemúels konungs í Massa, er móðir hans kenndi honum.

¹Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

²Hvað á ég að segja þér, sonur minn? og hvað, sonur kviðar míns? og hvað, sonur áheita minna?

²Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.

³Gef ekki konum kraft þinn, né ástarhót þín þeim er spilla konungum.

³Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

⁴Ekki sæmir konungum, Lemúel, ekki sæmir konungum að drekka vín, né höfðingjum áfengur drykkur.

⁴Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.

⁵Þeir kynnu að drekka og gleyma lögunum og rangfæra málefni allra aumra manna.

⁵De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.

⁶Gefið áfengan drykk þeim, sem kominn er í örþrot, og vín þeim, sem sorgbitnir eru.

⁶Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.

⁷Drekki hann og gleymi fátækt sinni og minnist ekki framar mæðu sinnar.

⁷Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

⁸Ljúk þú upp munni þínum fyrir hinn mállausa, fyrir málefni allra þeirra manna, sem eru að örmagnast.

⁸Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.

⁹Ljúk þú upp munni þínum, dæm með réttvísi og rétt þú hlut hinna voluðu og snauðu.

⁹Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----

¹⁰Væna konu, hver hlýtur hana? hún er miklu meira virði en perlur.

¹⁰En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

¹¹Hjarta manns hennar treystir henni, og ekki vantar að honum fénist.

¹¹På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

¹²Hún gjörir honum gott og ekkert illt alla ævidaga sína.

¹²Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

¹³Hún sér um ull og hör og vinnur fúslega með höndum sínum.

¹³Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

¹⁴Hún er eins og kaupförin, sækir björgina langt að.

¹⁴Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

¹⁵Hún fer á fætur fyrir dag, skammtar heimilisfólki sínu og segir þernum sínum fyrir verkum.

¹⁵Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

¹⁶Hún hefir augastað á akri og kaupir hann, af ávexti handa sinna plantar hún víngarð.

¹⁶Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

¹⁷Hún gyrðir lendar sínar krafti og tekur sterklega til armleggjunum.

¹⁷Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

¹⁸Hún finnur, að atvinna hennar er arðsöm, á lampa hennar slokknar eigi um nætur.

¹⁸Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

¹⁹Hún réttir út hendurnar eftir rokknum, og fingur hennar grípa snælduna.

¹⁹Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

²⁰Hún breiðir út lófann móti hinum bágstadda og réttir út hendurnar móti hinum snauða.

²⁰För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

²¹Hún er ekki hrædd um heimilisfólk sitt, þótt snjói, því að allt heimilisfólk hennar er klætt skarlati.

²¹Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

²²Hún býr sér til ábreiður, klæðnaður hennar er úr baðmull og purpura.

²²Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

²³Maður hennar er mikils metinn í borgarhliðunum, þá er hann situr með öldungum landsins.

²³Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

²⁴Hún býr til skyrtur og selur þær, og kaupmanninum fær hún belti.

²⁴Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

²⁵Kraftur og tign er klæðnaður hennar, og hún hlær að komandi degi.

²⁵Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

²⁶Hún opnar munninn með speki, og ástúðleg fræðsla er á tungu hennar.

²⁶Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

²⁷Hún vakir yfir því, sem fram fer á heimili hennar, og etur ekki letinnar brauð.

²⁷Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

²⁸Synir hennar ganga fram og segja hana sæla, maður hennar gengur fram og hrósar henni:

²⁸Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

²⁹,,Margar konur hafa sýnt dugnað, en þú tekur þeim öllum fram!``Yndisþokkinn er svikull og fríðleikinn hverfull, en sú kona, sem óttast Drottin, á hrós skilið.

²⁹»Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

³⁰Yndisþokkinn er svikull og fríðleikinn hverfull, en sú kona, sem óttast Drottin, á hrós skilið.

³⁰Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

³¹Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.