¹Til söngstjórans. Davíðssálmur. Þú Guð lofsöngs míns, ver eigi hljóður,

¹För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

²því að óguðlegan og svikulan munn opna þeir í gegn mér, tala við mig með ljúgandi tungu.

²Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

³Með hatursorðum umkringja þeir mig og áreita mig að ástæðulausu.

³Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

⁴Þeir launa mér elsku mína með ofsókn, en ég gjöri ekki annað en biðja.

⁴Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

⁵Þeir launa mér gott með illu og elsku mína með hatri.

⁵De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

⁶Set óguðlegan yfir mótstöðumann minn, og ákærandinn standi honum til hægri handar.

⁶Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

⁷Hann gangi sekur frá dómi og bæn hans verði til syndar.

⁷När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

⁸Dagar hans verði fáir, og annar hljóti embætti hans.

⁸Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

⁹Börn hans verði föðurlaus og kona hans ekkja.

⁹Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

¹⁰Börn hans fari á flæking og vergang, þau verði rekin burt úr rústum sínum.

¹⁰Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

¹¹Okrarinn leggi snöru fyrir allar eigur hans, og útlendir fjandmenn ræni afla hans.

¹¹Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

¹²Enginn sýni honum líkn, og enginn aumkist yfir föðurlausu börnin hans.

¹²Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

¹³Niðjar hans verði afmáðir, nafn hans útskafið í fyrsta ættlið.

¹³Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

¹⁴Misgjörðar feðra hans verði minnst af Drottni og synd móður hans eigi afmáð,

¹⁴Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

¹⁵séu þær ætíð fyrir sjónum Drottins og hann afmái minningu þeirra af jörðunni

¹⁵Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

¹⁶sakir þess, að hann mundi eigi eftir að sýna elsku, heldur ofsótti hinn hrjáða og snauða og hinn ráðþrota til þess að drepa hann.

¹⁶Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

¹⁷Hann elskaði bölvunina, hún bitni þá á honum, hann smáði blessunina, hún sé þá fjarri honum.

¹⁷Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

¹⁸Hann íklæddist bölvuninni sem kufli, hún læsti sig þá inn í innyfli hans sem vatn og í bein hans sem olía,

¹⁸Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

¹⁹hún verði honum sem klæði, er hann sveipar um sig, og sem belti, er hann sífellt gyrðist.

¹⁹Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

²⁰Þetta séu laun andstæðinga minna frá Drottni og þeirra, er tala illt í gegn mér.

²⁰Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

²¹En þú, Drottinn Guð, breyt við mig eftir gæsku miskunnar þinnar, frelsa mig sakir nafns þíns,

²¹Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

²²því að ég er hrjáður og snauður, hjartað berst ákaft í brjósti mér.

²²Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

²³Ég hverf sem hallur skuggi, ég er hristur út eins og jarðvargar.

²³Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

²⁴Kné mín skjögra af föstu, og hold mitt tærist af viðsmjörsskorti.

²⁴Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

²⁵Ég er orðinn þeim að spotti, þegar þeir sjá mig, hrista þeir höfuðið.

²⁵Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

²⁶Veit mér lið, Drottinn, Guð minn, hjálpa mér eftir miskunn þinni,

²⁶Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

²⁷að þeir megi komast að raun um, að það var þín hönd, að það varst þú, Drottinn, sem gjörðir það.

²⁷och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

²⁸Bölvi þeir, þú munt blessa, verði þeir til skammar, er rísa gegn mér, en þjónn þinn gleðjist.

²⁸Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

²⁹Andstæðingar mínir íklæðist svívirðing, sveipi um sig skömminni eins og skikkju.

²⁹Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

³⁰Ég vil lofa Drottin mikillega með munni mínum, meðal fjölmennis vil ég vegsama hann,því að hann stendur hinum snauða til hægri handar til þess að hjálpa honum gegn þeim er sakfella hann.

³⁰Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.

³¹því að hann stendur hinum snauða til hægri handar til þess að hjálpa honum gegn þeim er sakfella hann.

³¹Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.