1Við Babýlons fljót, þar sátum vér og grétum, er vér minntumst Síonar.
1Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
2Á pílviðina þar hengdum vér upp gígjur vorar.
2I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
3Því að herleiðendur vorir heimtuðu söngljóð af oss og kúgarar vorir kæti: ,,Syngið oss Síonarkvæði!``
3Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»
4Hvernig ættum vér að syngja Drottins ljóð í öðru landi?
4Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
5Ef ég gleymi þér, Jerúsalem, þá visni mín hægri hönd.
5Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
6Tunga mín loði mér við góm, ef ég man eigi til þín, ef Jerúsalem er eigi allra besta yndið mitt.
6Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
7Mun þú Edóms niðjum, Drottinn, óheilladag Jerúsalem, þegar þeir æptu: ,,Rífið, rífið allt niður til grunna!``
7Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
8Babýlonsdóttir, þú sem tortímir! Heill þeim, er geldur þér fyrir það sem þú hefir gjört oss!Heill þeim er þrífur ungbörn þín og slær þeim niður við stein.
8Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
9Heill þeim er þrífur ungbörn þín og slær þeim niður við stein.
9Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.