¹Til söngstjórans. Davíðssálmur. Drottinn, þú rannsakar og þekkir mig.

¹För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

²Hvort sem ég sit eða stend, þá veist þú það, þú skynjar hugrenningar mínar álengdar.

²Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

³Hvort sem ég geng eða ligg, þá athugar þú það, og alla vegu mína gjörþekkir þú.

³Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

⁴Því að eigi er það orð á tungu minni, að þú, Drottinn, þekkir það eigi til fulls.

⁴Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

⁵Þú umlykur mig á bak og brjóst, og hönd þína hefir þú lagt á mig.

⁵Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

⁶Þekking þín er undursamlegri en svo, að ég fái skilið, of háleit, ég er henni eigi vaxinn.

⁶En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

⁷Hvert get ég farið frá anda þínum og hvert flúið frá augliti þínu?

⁷Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

⁸Þótt ég stigi upp í himininn, þá ertu þar, þótt ég gjörði undirheima að hvílu minni, sjá, þú ert þar.

⁸Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

⁹Þótt ég lyfti mér á vængi morgunroðans og settist við hið ysta haf,

⁹Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

¹⁰einnig þar mundi hönd þín leiða mig og hægri hönd þín halda mér.

¹⁰så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

¹¹Og þótt ég segði: ,,Myrkrið hylji mig og ljósið í kringum mig verði nótt,``

¹¹Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,

¹²þá myndi þó myrkrið eigi verða þér of myrkt og nóttin lýsa eins og dagur, myrkur og ljós eru jöfn fyrir þér.

¹²så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

¹³Því að þú hefir myndað nýru mín, ofið mig í móðurlífi.

¹³Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

¹⁴Ég lofa þig fyrir það, að ég er undursamlega skapaður, undursamleg eru verk þín, það veit ég næsta vel.

¹⁴Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

¹⁵Beinin í mér voru þér eigi hulin, þegar ég var gjörður í leyni, myndaður í djúpum jarðar.

¹⁵Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

¹⁶Augu þín sáu mig, er ég enn var ómyndað efni, ævidagar voru ákveðnir og allir skráðir í bók þína, áður en nokkur þeirra var til orðinn.

¹⁶Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

¹⁷En hversu torskildar eru mér hugsanir þínar, ó Guð, hversu stórkostlegar eru þær allar samanlagðar.

¹⁷Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

¹⁸Ef ég vildi telja þær, væru þær fleiri en sandkornin, ég mundi vakna og vera enn með hugann hjá þér.

¹⁸Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

¹⁹Ó að þú, Guð, vildir fella níðingana. Morðingjar! Víkið frá mér.

¹⁹Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

²⁰Þeir þrjóskast gegn þér með svikum og leggja nafn þitt við hégóma.

²⁰de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

²¹Ætti ég eigi, Drottinn, að hata þá, er hata þig, og hafa viðbjóð á þeim, er rísa gegn þér?

²¹Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

²²Ég hata þá fullu hatri, þeir eru orðnir óvinir mínir.

²²Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

²³Prófa mig, Guð, og þekktu hjarta mitt, rannsaka mig og þekktu hugsanir mínar,og sjá þú, hvort ég geng á glötunarvegi, og leið mig hinn eilífa veg.

²³Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

²⁴og sjá þú, hvort ég geng á glötunarvegi, og leið mig hinn eilífa veg.

²⁴och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.