¹Giobbe riprese il suo discorso e disse:

¹Åter hov Job upp sin röst och kvad:

²"Oh foss’io come ne’ mesi d’una volta, come ne’ giorni in cui Dio mi proteggeva,

²Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

³quando la sua lampada mi risplendeva sul capo, e alla sua luce io camminavo nelle tenebre!

³då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

⁴Oh fossi com’ero a’ giorni della mia maturità, quando Iddio vegliava amico sulla mia tenda,

⁴Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

⁵quando l’Onnipotente stava ancora meco, e avevo i miei figliuoli d’intorno;

⁵då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

⁶quando mi lavavo i piedi nel latte e dalla roccia mi fluivano ruscelli d’olio!

⁶då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

⁷Allorché uscivo per andare alla porta della città e mi facevo preparare il seggio sulla piazza,

⁷När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

⁸i giovani, al vedermi, si ritiravano, i vecchi s’alzavano e rimanevano in piedi;

⁸då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

⁹i maggiorenti cessavan di parlare e si mettevan la mano sulla bocca;

⁹Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

¹⁰la voce dei capi diventava muta, la lingua s’attaccava al loro palato.

¹⁰furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

¹¹L’orecchio che mi udiva, mi diceva beato; l’occhio che mi vedeva mi rendea testimonianza,

¹¹Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

¹²perché salvavo il misero che gridava aiuto, e l’orfano che non aveva chi lo soccorresse.

¹²ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

¹³Scendea su me la benedizione di chi stava per perire, e facevo esultare il cuor della vedova.

¹³Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

¹⁴La giustizia era il mio vestimento ed io il suo; la probità era come il mio mantello e il mio turbante.

¹⁴I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

¹⁵Ero l’occhio del cieco, il piede dello zoppo;

¹⁵Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

¹⁶ero il padre de’ poveri, e studiavo a fondo la causa dello sconosciuto.

¹⁶Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

¹⁷Spezzavo la ganascia all’iniquo, e gli facevo lasciar la preda che avea fra i denti.

¹⁷Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁸E dicevo: "Morrò nel mio nido, e moltiplicherò i miei giorni come la rena;

¹⁸Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

¹⁹le mie radici si stenderanno verso l’acque, la rugiada passerà la notte sui miei rami;

¹⁹Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

²⁰la mia gloria sempre si rinnoverà, e l’arco rinverdirà nella mia mano".

²⁰Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

²¹Gli astanti m’ascoltavano pieni d’aspettazione, si tacevan per udire il mio parere.

²¹Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

²²Quand’avevo parlato, non replicavano; la mia parola scendeva su loro come una rugiada.

²²Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

²³E m’aspettavan come s’aspetta la pioggia; aprivan larga la bocca come a un acquazzone di primavera.

²³De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

²⁴Io sorridevo loro quand’erano sfiduciati; e non potevano oscurar la luce del mio volto.

²⁴När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

²⁵Quando andavo da loro, mi sedevo come capo, ed ero come un re fra le sue schiere, come un consolatore in mezzo agli afflitti.

²⁵Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.