1E ora servo di zimbello a dei più giovani di me, i cui padri non mi sarei degnato di mettere fra i cani del mio gregge!
1Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2E a che m’avrebbe servito la forza delle lor mani? Gente incapace a raggiungere l’età matura,
2Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3smunta dalla miseria e dalla fame, ridotta a brucare il deserto, la terra da tempo nuda e desolata,
3Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4strappando erba salsa presso ai cespugli, ed avendo per pane radici di ginestra.
4Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5Sono scacciati di mezzo agli uomini, grida lor dietro la gente come dietro al ladro,
5Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6abitano in burroni orrendi, nelle caverne della terra e fra le rocce;
6I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7ragliano fra i cespugli, si sdraiano alla rinfusa sotto i rovi;
7Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8gente da nulla, razza senza nome, cacciata via dal paese a bastonate.
8en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9E ora io sono il tema delle loro canzoni, il soggetto dei loro discorsi.
9Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10Mi aborrono, mi fuggono, non si trattengono dallo sputarmi in faccia.
10med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11Non han più ritegno, m’umiliano, rompono ogni freno in mia presenza.
11Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12Questa genia si leva alla mia destra, m’incalzano, e si appianano le vie contro di me per distruggermi.
12Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13Hanno sovvertito il mio cammino, lavorano alla mia ruina, essi che nessuno vorrebbe soccorrere!
13Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14S’avanzano come per un’ampia breccia, si precipitano innanzi in mezzo alle ruine.
14Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15Terrori mi si rovesciano addosso; l’onor mio è portato via come dal vento, è passata come una nube la mia felicità.
15Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16E ora l’anima mia si strugge in me, m’hanno còlto i giorni dell’afflizione.
16Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17La notte mi trafigge, mi stacca l’ossa, e i dolori che mi rodono non hanno posa.
17Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18Per la gran violenza del mio male la mia veste si sforma, mi si serra addosso come la tunica.
18Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19Iddio m’ha gettato nel fango, e rassomiglio alla polvere e alla cenere.
19I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20Io grido a te, e tu non mi rispondi; ti sto dinanzi, e tu mi stai a considerare!
20Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21Ti sei mutato in nemico crudele verso di me; mi perseguiti con la potenza della tua mano.
21Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22Mi levi per aria, mi fai portar via dal vento, e mi annienti nella tempesta.
22Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23Giacché, lo so, tu mi meni alla morte, alla casa di convegno di tutti i viventi.
23Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24Ma chi sta per perire non protende la mano? e nell’angoscia sua non grida al soccorso?
24Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25Non piangevo io forse per chi era nell’avversità? l’anima mia non era ella angustiata per il povero?
25Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26Speravo il bene, ed è venuto il male; aspettavo la luce, ed è venuta l’oscurità!
26Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27Le mie viscere bollono e non hanno requie, son venuti per me giorni d’afflizione.
27Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28Me ne vo tutto annerito, ma non dal sole; mi levo in mezzo alla raunanza, e grido aiuto;
28Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29son diventato fratello degli sciacalli, compagno degli struzzi.
29En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30La mia pelle è nera, e cade a pezzi; le mie ossa son calcinate dall’arsura.
30Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31La mia cetra non dà più che accenti di lutto, e la mia zampogna voce di pianto.
31I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.