1Allora Elifaz di Teman rispose disse:
1Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2"Se provassimo a dirti una parola ti darebbe fastidio? Ma chi potrebbe trattener le parole?
2Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3Ecco tu n’hai ammaestrati molti, hai fortificato le mani stanche;
3Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4le tue parole hanno rialzato chi stava cadendo, hai raffermato le ginocchia vacillanti;
4dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5e ora che il male piomba su te, tu ti lasci abbattere; ora ch’è giunto fino a te, sei tutto smarrito.
5Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6La tua pietà non è forse la tua fiducia, e l’integrità della tua vita la speranza tua?
6Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7Ricorda: quale innocente perì mai? e dove furono gli uomini retti mai distrutti?
7Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8Io per me ho visto che coloro che arano iniquità e seminano tormenti, ne mietono i frutti.
8Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9Al soffio di Dio essi periscono, dal vento del suo corruccio son consumati.
9för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10Spenta è la voce del ruggente, sono spezzati i denti dei leoncelli.
10Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11Perisce per mancanza di preda il forte leone, e restan dispersi i piccini della leonessa.
11Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12Una parola m’è furtivamente giunta, e il mio orecchio ne ha còlto il lieve sussurro.
12Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13Fra i pensieri delle visioni notturne, quando un sonno profondo cade sui mortali,
13När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14uno spavento mi prese, un tremore che mi fece fremer tutte l’ossa.
14då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15Uno spirito mi passò dinanzi, e i peli mi si rizzarono addosso.
15En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16Si fermò, ma non riconobbi il suo sembiante; una figura mi stava davanti agli occhi e udii una voce sommessa che diceva:
16Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17"Può il mortale esser giusto dinanzi a Dio? Può l’uomo esser puro dinanzi al suo Fattore?
17»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18Ecco, Iddio non si fida de’ suoi propri servi, e trova difetti nei suoi angeli;
18Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19quanto più in quelli che stanno in case d’argilla, che han per fondamento la polvere e son schiacciati al par delle tignuole!
19huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20Tra la mattina e la sera sono infranti; periscono per sempre, senza che alcuno se ne accorga.
20när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21La corda della lor tenda, ecco, è strappata, e muoion senza posseder la sapienza".
21Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»