¹(H40-25) Prenderai tu il coccodrillo all’amo? Gli assicurerai la lingua colla corda?

¹Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

²(H40-26) Gli passerai un giunco per le narici? Gli forerai le mascelle con l’uncino?

²Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

³(H40-27) Ti rivolgerà egli molte supplicazioni? Ti dirà egli delle parole dolci?

³Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

⁴(H40-28) Farà egli teco un patto perché tu lo prenda per sempre al tuo servizio?

⁴Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

⁵(H40-29) Scherzerai tu con lui come fosse un uccello? L’attaccherai a un filo per divertir le tue ragazze?

⁵Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

⁶(H40-30) Ne trafficheranno forse i pescatori? Lo spartiranno essi fra i negozianti?

⁶Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

⁷(H40-31) Gli coprirai tu la pelle di dardi e la testa di ramponi?

⁷Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

⁸(H40-32) Mettigli un po’ le mani addosso!… Ti ricorderai del combattimento e non ci tornerai!

⁸Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

⁹(H41-1) Ecco, fallace è la speranza di chi l’assale; basta scorgerlo e s’è atterrati.

⁹När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

¹⁰(H41-2) Nessuno è tanto ardito da provocarlo. E chi dunque oserà starmi a fronte?

¹⁰Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹(H41-3) Chi mi ha anticipato alcun che perch’io glielo debba rendere? Sotto tutti i cieli, ogni cosa è mia.

¹¹Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

¹²(H41-4) E non vo’ tacer delle sue membra, della sua gran forza, della bellezza della sua armatura.

¹²Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

¹³(H41-5) Chi l’ha mai spogliato della sua corazza? Chi è penetrato fra la doppia fila de’ suoi denti?

¹³På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

¹⁴(H41-6) Chi gli ha aperti i due battenti della gola? Intorno alla chiostra de’ suoi denti sta il terrore.

¹⁴Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

¹⁵(H41-7) Superbe son le file de’ suoi scudi, strettamente uniti come da un sigillo.

¹⁵Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

¹⁶(H41-8) Uno tocca l’altro, e tra loro non passa l’aria.

¹⁶När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

¹⁷(H41-9) Sono saldati assieme, si tengono stretti, sono inseparabili.

¹⁷Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

¹⁸(H41-10) I suoi starnuti dànno sprazzi di luce; i suoi occhi son come le palpebre dell’aurora.

¹⁸Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

¹⁹(H41-11) Dalla sua bocca partono vampe, ne scappan fuori scintille di fuoco.

¹⁹Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

²⁰(H41-12) Dalle sue narici esce un fumo, come da una pignatta che bolla o da una caldaia.

²⁰ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

²¹(H41-13) L’alito suo accende i carboni, e una fiamma gli erompe dalla gola.

²¹På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

²²(H41-14) Nel suo collo risiede la forza, dinanzi a lui salta il terrore.

²²Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

²³(H41-15) Compatte sono in lui le parti flosce della carne, gli stanno salde addosso, non si muovono.

²³Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

²⁴(H41-16) Il suo cuore è duro come il sasso, duro come la macina di sotto.

²⁴Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

²⁵(H41-17) Quando si rizza, tremano i più forti, e dalla paura son fuori di sé.

²⁵På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

²⁶(H41-18) Invano lo si attacca con la spada; a nulla valgon lancia, giavellotto, corazza.

²⁷(H41-19) Il ferro è per lui come paglia; il rame, come legno tarlato.

²⁸(H41-20) La figlia dell’arco non lo mette in fuga; le pietre della fionda si mutano per lui in stoppia.

²⁹(H41-21) Stoppia gli par la mazza e si ride del fremer della lancia.

³⁰(H41-22) Il suo ventre è armato di punte acute, e lascia come tracce d’erpice sul fango.

³¹(H41-23) Fa bollire l’abisso come una caldaia, del mare fa come un gran vaso da profumi.

³²(H41-24) Si lascia dietro una scia di luce; l’abisso par coperto di bianca chioma.

³³(H41-25) Non v’è sulla terra chi lo domi; è stato fatto per non aver paura.

³⁴(H41-26) Guarda in faccia tutto ciò ch’è eccelso, è re su tutte le belve più superbe".