¹Allora Giobbe rispose e disse:

¹Då tog Job till orda och sade:

²"Ah, se il mio travaglio si pesasse, se le mie calamità si mettessero tutte insieme sulla bilancia!

²Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

³Sarebbero trovati più pesanti che la sabbia del mare. Ecco perché le mie parole sono temerarie.

³Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

⁴Ché le saette dell’Onnipotente mi trafiggono, lo spirito mio ne sugge il veleno; i terrori di Dio si schierano in battaglia contro me.

⁴Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

⁵L’asino salvatico raglia forse quand’ha l’erba davanti? mugghia forse il bue davanti alla pastura?

⁵Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

⁶Si può egli mangiar ciò ch’è scipito e senza sale? c’è qualche gusto in un chiaro d’uovo?

⁶Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

⁷L’anima mia rifiuta di toccare una simil cosa, essa è per me come un cibo ripugnante.

⁷Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

⁸Oh, m’avvenisse pur quello che chiedo, e mi desse Iddio quello che spero!

⁸Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

⁹Volesse pure Iddio schiacciarmi, stender la mano e tagliare il filo de’ miei giorni!

⁹O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

¹⁰Sarebbe questo un conforto per me, esulterei nei dolori ch’egli non mi risparmia; giacché non ho rinnegato le parole del Santo.

¹⁰Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

¹¹Che è mai la mia forza perch’io speri ancora? Che fine m’aspetta perch’io sia paziente?

¹¹Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

¹²La mia forza è essa forza di pietra? e la mia carne, carne di rame?

¹²Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

¹³Non son io ridotto senza energia, e non m’è forse tolta ogni speranza di guarire?

¹³Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

¹⁴Pietà deve l’amico a colui che soccombe, quand’anche abbandoni il timor dell’Onnipotente.

¹⁴Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

¹⁵Ma i fratelli miei si son mostrati infidi come un torrente, come l’acqua di torrenti che passano.

¹⁵Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

¹⁶Il ghiaccio li rende torbidi, e la neve vi si scioglie;

¹⁶som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

¹⁷ma passato il tempo delle piene, svaniscono; quando sentono il caldo, scompariscono dal loro luogo.

¹⁷men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

¹⁸Le carovane che si dirigon là mutano strada, s’inoltran nel deserto, e vi periscono.

¹⁸Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

¹⁹Le carovane di Tema li cercavan collo sguardo, i viandanti di Sceba ci contavan su,

¹⁹Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

²⁰ma furon delusi nella loro fiducia; giunti sul luogo, rimasero confusi.

²⁰men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

²¹Tali siete divenuti voi per me: vedete uno che fa orrore, e vi prende la paura.

²¹Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

²²V’ho forse detto: "Datemi qualcosa" o "co’ vostri beni fate un donativo a favor mio",

²²Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

²³o "liberatemi dalla stretta del nemico, o "scampatemi di man dei prepotenti"?

²³att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

²⁴Ammaestratemi, e mi starò in silenzio; fatemi capire in che cosa ho errato.

²⁴Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

²⁵Quanto sono efficaci le parole rette! Ma la vostra riprensione che vale?

²⁵Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

²⁶Volete dunque biasimar delle parole? Ma le parole d’un disperato se le porta il vento!

²⁶Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

²⁷Voi sareste capaci di trar la sorte sull’orfano, e di contrattare il vostro amico!

²⁷Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

²⁸Ma pure vi piaccia di rivolgervi a guardarmi, e vedete s’io vi menta in faccia.

²⁸Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

²⁹Mutate consiglio! Non vi sia in voi iniquità! Mutate consiglio, la mia giustizia sussiste.

²⁹Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

³⁰V’è qualche iniquità sulla mia lingua? Il mio palato non distingue più quel ch’è male?

³⁰Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?