1Là presso i fiumi di Babilonia, sedevamo ed anche piangevamo ricordandoci di Sion.
1Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
2Ai salici delle sponde avevamo appese le nostre cetre.
2I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
3Poiché là quelli che ci avevan menati in cattività ci chiedevano dei canti, quelli che ci predavano, delle canzoni d’allegrezza, dicendo: Cantateci delle canzoni di Sion!
3Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»
4Come potremmo noi cantare le canzoni dell’Eterno in terra straniera?
4Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
5Se io ti dimentico, o Gerusalemme, dimentichi la mia destra le sue funzioni,
5Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
6resti la mia lingua attaccata al palato se io non mi ricordo di te, se non metto Gerusalemme al disopra d’ogni mia allegrezza.
6Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
7Ricordati, o Eterno, dei figliuoli di Edom, che nel giorno di Gerusalemme dicevano: Spianatela, spianatela, fin dalle fondamenta!
7Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
8O figliuola di Babilonia, che devi esser distrutta, beati chi ti darà la retribuzione del male che ci hai fatto!
8Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
9Beato chi piglierà i tuoi piccoli bambini e li sbatterà contro la roccia!
9Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.